Av Lina Neidestam
Kartago förlag, 2015
ISBN 9789175150802, 171 sidor

I denna fjärde bok fortsätter livet för feministen Zelda som vanligt: hon har en pojkvän hon föraktar, ett jobb hon hatar, vantrivs i Stockholm och är kroniskt avundsjuk på den alltmer framgångsrike Nova.

Zelda kan delas in i två delar. Den ena delen handlar om Zeldas och hennes omgivnings privatliv och relationsproblem. Den delen är underhållande och engagerande. Särskilt när det handlar om Zeldas vän Tove och hennes kärleksäventyr.

Den andra delen kretsar kring Zeldas feministiska analys av omvärlden, och Zeldas ganska inkonsekventa relation till sagda analys. Den tycker jag (man som jag är?) saknar skärpa utan satsar på att ta de mest upprörande påståenden vissa män spottar ur sig någon gång varje fullmåne och samlar alla dessa i en och samma bok för att visa hur patriarkatet snedvrider mäns könsuppfattningar (och kvinnors också förstås). Jag förstår väl att om man inte samlade ihop allt och koncentrerade det utan lät dumheterna trilla in proportionellt så skulle det inte bli många skämt i varje bok. Men resultatet är att boken ger ett starkt intryck av att skapa halmgubbs–mansgrisar för att på ett enkelt men nesligt sätt “bevisa” feministiska ståndpunkter.

Om boken ska agera verktyg för att belysa könsbaserade orättvisor är det inte en skalpell, utan en bulldozer. Den river inte bara ner patriarkatet utan även sina egna teorier samtidigt genom att presentera en väldsbild som känns lika uppdiktad som huvudpersonen själv. Och det, trist nog, helt ofrivilligt tror jag.

Zelda för mig känns som ett bra försök att vara feministiskt uppläxande och humor i ett, och trots att den faktiskt blir bättre och bättre (främst tack vare seriens bifigurer) så har den fortfarande inte hittat rätt balans mellan ilska, självironi, folkbildning och småskratt.

Om du är en ung, arg kvinnlig feminist lär du gilla Zelda. Om du fattar Zeldas feministiska budskap men är mer intresserad av hennes och bifigurernas privatliv så lär du också gilla den. Är du en arg “jämställdist” (kommer ni ihåg den termen?) kommer du nog däremot hata den. Och det tror jag inte Lina Neidestam är ledsen för.

JOHANNES GENBERG

Lina Neidestam. Foto Gabriel Liljevall