Av Susanne Jansson
Wahlström & Widstrand, 2020
ISBN 9789146236344, inbunden, 254 sidor

Den här boken skriver jag om postumt. Det är alltid lika tragiskt att göra det, att veta att boken har utkommit efter frånfället. Författaren gick bort för ett år sedan och det blev bara två böcker. Den första, Offermossen, kom för tre år sedan och blev mycket rosad, även av mig. Det är ändå inte första gången det händer, tänk Stieg Larsson.

Det är även nu en roman som rör sig i gränslandet till skräck och fantasy. I förra boken fick allt så småningom en naturlig förklaring, men nu tycker jag nog att det finns ett par trådar kvar som inte kan vara annat än övernaturliga. Eller?

En treårig pojke försvinner helt abrupt vid en brygga nära familjens villa på Orust. Han återfinns inte. Mamman och pappan klarar inte av att leva ihop längre. Främst pappan, som var närvarande vid försvinnandet, brottas med stora skuldproblem.

Han bor ändå kvar i huset och hittar gamla papper på vinden. De har tillhört tidigare ägare och har märkliga samband med sonens försvinnande. Han fortsätter att forska.

På Orust bor också fotokonstnären Maya Linde. Hon var med i den förra boken och precis som då dras hon in i ett fall. Även hon börjar gräva, vilket får konsekvenser för henne.

Susanne Jansson hade gåvan att skriva spännande med en ton av mysticism. Här är det havet som lockar människorna med sitt svarta djup.  Texten är ofta trolsk och naturen är en given spelpjäs i dramatiken. Författaren gestaltar skickligt både Orust och karaktärerna där.

Synd då att det inte blir fler alster från henne. 

NISSE SCHERMAN

Susanne Jansson. Foto Katarina Ehrnlund