Av Miek Zwamborn
De duimsprong, 2013
Översättnign Per Holmer
Ramus förlag, 2019
ISBN 978-91-86703-90-5, 271 sidor

Tänk vad ett gammalt svartvitt fotografi, eller ett urblekt vykort, kan väcka känslor och ge upphov till ett sökande i förfluten tid och skapa en väv av fiction och fakta liksom personliga känslor. En berättelse som suddar ut gränserna mellan en faktabok och levnadsberättelse.

Vi ses vid världens ände är en fin berättelse om just sökande, en berättelse som vill vandra bakåt i historien, ställa frågor och förundras. Boken är skriven av den holländska författaren Miek Zwamborn tillika poet och konstnär, som sannolikt hyser eget intresse för både geologi och vetenskap, och som gjort ett digert grundarbete för sin text. Det är lätt som läsare att slås av sambandet mellan just poesi och bild, boken har mycket av båda.

Ramberättelsen handlar om två nära vänner som delar intresset att vandra i Alperna, bestiga toppar och utmana naturens krafter. Men de når inte riktigt varandra, öppnar inte för de innersta rummen. När så den ena parten försvinner spårlöst öppnar sig frågorna och en resa bakåt för att söka svar. En ledtråd blir ett sista vykort med slutord, ”vi ses vid världens ände” och bild från Dorset, England vid naturkatastrofen 1843 när jorden rämnade i ett slukhål och människor sprang för sina liv.

Sökandet blir en fördjupning i naturkrafter och speciellt geologi där en av de tidiga vetenskapsmännen, Alfred Heim, som under 1800 talet kom att utforska de schweiziska alperna och förändringar i glaciärer och bergsformationer, blir en central gestalt. Det blir en resa även i vetenskapshistoria och alla vedermödor som kännetecknar sanningssökande. Här går vägen genom bortglömda arkiv, dammiga museer och levnadsbeskrivningar. Men också egna ensamma vandringar till de platser som varit så viktiga i den geologiska forskningen, och se med egna ögon.

Det här är en väldigt bra bok, speciellt för någon som är intresserad av vetenskap och vill lära sig mer om gestalterna bakom upptäckter. Det är något väldigt fint att lyfta fram gestalter som fallit i glömska under resans gång. Det finns mycket att fascineras av, i bilder, händelser som i sin tur öppnar nya dörrar, eget sökande. Det är för mig det som kännetecknar kvalitet i läsning. Att språket och berättelsen är lättillgänglig gör ju bara saken bättre.

GUNILLA LINDBLAD

Miek Zwamborn. Foto Bianca Sistermans