Av Gillian Flynn
Sharp objects, 2007
Översättning Rebecca Alsberg
Modernista, 2014
ISBN 978-91-7499-572-5, inbunden, 279

Det här är andra gången som Gillian Flynns debut kommer ut. Nytt förlag, ny översättare och nytt copyright-år (så man kan undra om författaren gjort några ändringar). Omslaget och titeln är nästan likadana, då hette boken Vass egg och rakbladet låg mellan orden, nu har det flyttats ner. Då fanns på omslaget ett positivt omdöma av Stephen King, nu en hänvisning till Gone girl.

Jag har inte jämförläst översättningarna, men så här tyckte jag då:

“Detta är en av de obehagligaste böcker jag läst, allra helst som den är så välskriven. Den kallas psykologisk thriller, och beteckningen är korrekt, men den är ännu mer en inifrånskildring av hur det känns att skada sig själv.” – – – “Det är spännande, mycket spännande, mest för att läsarens empati med Camille hela tiden hålls levande: skall hon klara sitt liv?”

LEIF-RUNE STRANDELL

Gillian Flynn. Foto Dana Rossini

Hela recensionen: https://www.dast.nu/recension/vass-egg

Ny utgåva 2015
ISBN 978-91-7645-316-2

Gillian Flynn hade stora framgångar med sin bok Gone Girl (recenserad i Dast i okrober 2013: https://www.dast.nu/recension/gone-girl) och därför ger hennes svenska förlag nu ut debutboken Vassa föremål från 2007. Huvudperson är den lagom duktiga journalisten Camille Parker som tycks lida av det litterära mediefolkets sug efter alkohol och kemiska substanser, och dessutom är orolig för att hennes arbetsgivares Chicagotidning ska läggas ner. Hon kommer ursprungligen från den lilla hålan Wind Gap i Missouri, alldeles vid gränsen till Tennesse – en plats där alla känner alla och klasskillnaderna är betydande liksom personlig ensamhet och leda och svinuppfödning är den stora födkroken – och dit skickas hon nu för att skriva om en ficka som hittats mördad och en annan som fortfarande är försvunnen.

Camille är en modern människa med kropp och huvud fyllda av stress, något som visar sig i hennes självskadebeteende (därav bokens titel), och inte lättas stressen av kravet från redaktionen att hon ska skildra bestialiska mord och umgås med människor som är råa in i själen och inte tycks märka något av blodstanken från grisfabrikerna. Hennes mor blir inte ens glad över dotterns återkomst och halvsystern, 13-åriga Amma, tycks betrakta henne som en konkurrent om moderns gunst.

Det är alltså en berättelse om människor som ser till att vad som helst kan hända, och det gör det också. Alla tycks bära en mask, även huvudpersonen, och när polisen börjat ställa närgångna frågor om sådant Camille förträngt börjar sanningen om flickmorden att komma för nära henne. Trots att det handlar obehagliga brott är inte morden huvudsaken utan de fungerar med som en katalysator för att föra upp dolda hemligheter till ytan.

Flynn skriver med en sarkastisk underton som jag känner igen från Gone girl även om den inte är lika vass i denna debutroman. Men humorn finns där, mitt i eländet som verkligen är eländigt och ändå så trovärdigt beskrivet. När mordens lösning och Camilles familj närmar sig varandra blir berättelsen alltmer spännande och huvudpersonens stress börjar överföras till läsaren.

LENA JEPPSSON