Av Kristina Agnér
Albert Bonniers förlag, 2021
ISBN 9789100186333, inbunden, 348 sidor

Författaren som är debutant överraskade mig. Inte för att hon har skapat något nytt, snarare för att hon har återupplivat femtio- och sextiotalsdeckarna.

Själva temat är inte heller ovanligt. En kvinna (det är oftast det) ärver ett hus i skogen. När hon väl tar sig dit börjar underliga saker hända och historiska händelser kommer upp till ytan. Sådana arvshistorier kan man läsa med jämna mellanrum och kan därför kännas lite uttjatade. Kristina Agnér har ändå lyckats skapa något eget av detta.

Alva bor i Stockholm. Hennes mor har avlidit och lämnat ett hus i Småland. Det ligger i en liten fiktiv ort, eller snarare strax utanför den. Mitt i den mörkaste skogen vilket skrämmer Alva som är mörkrädd. Hon har för avsikt att sälja huset och börjar fixa till det för fotografering och utannonsering.

Hon blir bekant med de närmaste grannarna som efterhand avslöjar den ena hemligheten efter den andra. Polisen upptäcker att hennes mors död inte var naturlig. Mysterierna samlas på hög och Alva känner sig hotad. Det klassiska ”vem är släkt med vem” blir också en spännande kuliss.

Med en lagom blandning av spöklika händelser i mörkret, av att lägga näsan i blöt och en smula romantik tar sig boken fram i ett behagligt tempo mot den oundvikliga upplösningen.

Att avsluta en bok är alltid svårt, speciellt för en debutant. Kristina Agnér har kanske överdramatiserat finalen något, men jag tror ändå att hon kommer att skriva fler läsvärda böcker i den här serien. För en fortsättning blir det väl? Det resterar ett antal nystan att tråckla upp i intrigen.

NISSE SCHERMAN

Kristina Agnér, född 1981, är utbildad socionom och arbetar som frilansredaktör och manusutvecklare. Miljön kring hennes sommartorp i Småland gav henne inspiration i skrivandet. Var inte rädd för mörkret är hennes debutroman.

Huvudpersonen Alva har nyligen brutit sitt förhållande efter att ha kommit på sambon med en älskarinna i den gemensamma sängen. Alvas mamma Lena har just dött och Alva åker till hennes båtmanstorp i den fiktiva byn Tosseboda i Småland för att ha någonstans att bo. Lena bodde i torpet när hon var liten tills Alvas mormor försvann på 1960-talet. Morfadern ansågs inte kunna ta hand om Lena, som istället uppfostrades av hans syster i Stockholm.

Alva planerar att tömma båtmanstorpet och lägga ut det till försäljning. Polisens utredning visar att mamman inte dött av en hjärtattack utan man startar en mordutredning med kopplingar till det förflutna. Har mammans död något att göra med mormoderns mystiska försvinnande? Alva vet inte mycket om sin mammas barndom. Hon börjar bekanta sig med byborna i Tosseboda och börjar undersöka sin familjs historia. Hon tvingas hantera sin mörkerrädsla i de djupa småländska skogarna och inser att det finns någon som inte vill att hon ska finna sanningen om mammans och mormoderns öden.

Kristina Agnérs debutroman är uppbyggd med två historier som berättas parallellt: det som händer omkring Alva och hände med mamman å ena sidan, och vad som hände med mormodern å den andra. Den småländska landsbygdens idyll inramar mord och försvinnande. Agnér målar upp en detaljerad miljö, som tidvis är otäck med mörker och enslighet, och tidvis härliga sensommardagar där man nästan känner doften av naturen omkring Alva. Det blir alltmer uppenbart att lösningen på det som hänt ligger i mormoderns försvinnande, och eftersom det hände för cirka femtio år sedan är det bara en handfull personer som kan misstänkas ligga bakom. Intrigen är trovärdig och författaren låter spänningen växa till en dramatisk upplösning. Agnér har skrivit en spännande deckare och hennes debut imponerar!

Alla läsare inser sannolikt att en tryckt text på flera hundra sidor inte kan vara helt felfri, det vore omänskligt att kräva. De allra flesta inser också att en författare som under lång tid skrivit, och skrivit om, en lång text så småningom blir hemmablind; man kan inte längre se sina egna fel, även om det är fel i texten är det rätt i författarens huvud. Det är därför som förlagens textgranskningsprocess är så viktig i allt från den övergripande strukturen och logiken till textens detaljer. Inom egenutgivningen har man inte automatisk tillgång till detta, om man inte köper tjänsterna, och jag tror att många läsare, liksom jag själv, har större överseende med fel i dessa böcker än vi har när det gäller förlagsutgivna böcker. Utan att ha någon statistik att bygga på upplever jag att felfrekvensen ökar i förlagsutgivningen, kanske särskilt i översatta verk men även i övrigt. Och när det blir för många fel drabbar det också helhetsupplevelsen av en läsning.

LARS-ERIK HOLM

Kristina Agnér. Foto Emil Malmborg