KRÅKFLICKAN
ISBN: 9789185785476, 395 sid

HUNGERELDEN
ISBN 9789186675936, 409 sid

PYTHIANS ANVISNINGAR
ISBN: 9789185785575, 379 sid
Av Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist
Ordupplaget 2010, 2011, 2012

En gång berättade man för mig att ett av Carl Larssons berömda barn bodde i en stad under nytt namn. Jag tänkte intervjua barnet men blev avrådd. Man påstod att detta barn hatade att bli uppmärksammat för sitt barnkändisskap. Senare har jag hört en hemsk historia om att ett annat av barnen tog livet av sig på Sundborns trappa och att detta skulle vara en protest mot berömmelsen. Kanske är det bara osanna historier, men med utgångspunkt av vad somliga TV-kända barn sagt i intervjuer kan jag tänka det är en förbannelse för ungar att lyftas fram i offentligheten och inte få vara barn. När Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist skrivit en thrillerserie om “Victoria Bergmans svaghet” har de sökt grunden till sina omslag i Carl Larssons målningar.

Det är pedofiler som skadat Victoria för livet. För min del tycker jag att pedofili är det värsta brott som finns. Inte att människor har en pedofil läggning, men att de ger efter för den. Att de skadar små barn för livet.

När jag var barn så var folk inte medvetna om att bilder på nakna ungar inte enbart är “näpna” utan dessutom äger en laddning som kan få snedvridna individer att begå vidriga brott. Min mamma hade en folkskolelärare som försökte kladda på tjejerna i klassen, även mamma. Slutligen förgick han sig mot en av hennes klasskamrater och hamnade i fängelse.

Själv upplevde jag hur hemskt det är för barn att exponeras offentligt. Ingen menade något illa. Min far var en ivrig amatörfilmare och hade bl a filmat mig när jag i ettårsåldern naken plaskade omkring i vår badvik. Under kriget, när inget var roligt, visade han filmen i byns Folkets Hus på en fest för Europas barn.

Jag hade då blivit äldre – i början av tonåren. Flickor i min klass fnissade åt mig och någon sade att det var då inte mycket jag “hade att komma med”. Gud så hemskt det var!

Victoria Bergmans störda psyke och multipla personlighet utreds av psykoterapeuten Sofia Zetterlund. I slutet av första boken ligger hon och Victoria i en säng och pratar – nu känner sig Sofia “redo att möta verkligheten”.

På omslaget till första Victoria-Bergman-boken Kråkflickan visas ett avsnitt från en bild ur Ett hem: Mammas och småflickornas rum (1897). Där står en liten flicka spritt naken i förgrunden. Jag tror inte Carl Larsson menat illa, han har kanske som min far älskat sitt barn och velat visa hur sött och rart det var. Men jag kan tänka mig hur övermåttan hemskt det har upplevts av flickan när hon blev äldre. Hon förevisades inte som jag bara kort i lilla Strålsnäs Folkets Hus, bilden spreds över hela världen och eggade nog upp många pedofiler.

På omslaget till Kråkflickan har en otäck mask satts över ansiktet på det nakna barnet. Hur anletsdragen ser ut där spelar ju ingen roll, ingen tittar på dem. Och flickans skam är så stor att hon vill vara anonym. Kanske behövs masken för att hon ska bli redo möta verkligheten.

Andra delen i trilogin heter Hungerelden. Där är omslagets utgångspunkt akvarellen Framför spegeln från 1898. En naken modell står framför en spegel i vilken hon också syns. I originalbilden ser man också konstnären och hans staffli.

På bokomslaget är Carl Larsson och staffliet borta. Istället hänger en rad slaktade djurkroppar på en ställning. Meningen är lätt att fatta, kvinnan ses av männen som naket, själlöst kött, något som ska styckas och konsumeras. Den lilla kvinnan utsätts för pedofili och incest, den vuxna bär med sig sin förnedring: “Det förflutna hinner alltid ikapp”.

“Hon minns /sin fars/ sövande ord vid sängkanten. Hans händer på hennes kropp. Deras gemensamma kvällsbön. ‘Jag längtar efter att få röra vid dig och tillfredsställa din lust.’ ”

Tredje och sista delen Pythians anvisningar pryds av tuschteckningen Da´n före julafton från 1892. Den visar barnen Larsson förväntansfulla och nyfikna lyssna och kika vid en dörr. Säkert handlar det om att försöka få reda på vilka julklappar man får. Jag kommer också att tänka på den låsta dörren i Strindbergs Ett drömspel. Bakom den finns ingenting. På boken är bilden av barnen vid dörren försedd med devisen “Älsken Hvarandra Barn Ty Kärleken är Allt.” De små söta barnen har blivit grotesker, syfilisfrätta möss, halvruttna kadaver.

Böckerna är inte helt lätta att få grepp om. Först är Victoria Bergman klient till Sofia Zetterlund, men under “Personer” i del tre sägs Victoria Bergman som utsatts för sexuella övergrepp av sin far, få en skyddad identitet som psykologen Sofia Zetterlund. Hon utreder med andra ord sig själv.

Trilogin gör en andlös och förvirrad, när man jagar över sidorna ivrig att hela tiden få veta mer. Det är en berättelse som utspelas i vad Jung kallar Det kollektiva omedvetna, dvs inne i oss alla. En historia där vi (framför allt barnet i oss) anklagar hela världen, inklusive oss själva (mest vårt vuxna jag).

Många deckarförfattare, främst engelskspråkiga, brukar tacka alla och envar för hjälp med boken. Här hugger man huvudet av detta larv och sammanfattar samtidigt det väluppfostrade och förorättade barnets framtvingade tacksamhet: “Tack till: Inte en jävel.”

Någon mysig deckarberättelse för hängmattan är detta lömskt skimrande mästerverk minst av allt. Det är en ytterst märklig, ångestskapande och förvirrande historia. Vi är de små barnen vid julväggen och samtidigt de vuxna innanför väggen.

Tragedin är att vi aldrig kommer att utröna vad vi gör där på andra sidan.

                                                                                                                    JEAN BOLINDER