Av Lars Kleberg
Natur & Kultur 2010

Föga känt torde det vara att en av världens absolut främsta författare Anton Tjechov (1860–1904) skrev en deckare. Den snabbskrevs 1884 och döptes till Ett jaktdrama.

Om detta berättar professor Lars Kleberg i förbifarten i sin nya Tjechovbiografi Tjechov och friheten. Det är också enligt Kleberg högst möjligt att Agatha Christie sedan använde boken som förlaga för sin berömda Dolken från Tunis.

Christies The Murder of Roger Ackroyd utgavs 1926 och den kom på svenska 1940 under namnet Dolken från Tunis. Boken blev en jättesuccé redan från början och ännu större uppståndelse blev det när författarinnan, drabbad av minnesförlust, försvann ett halvår efter det att engelska förstaupplagan kom.

Det var början till Agatha Christies berömmelse!

Berömd blev också Anton Tjechov, men inte som deckarförfattare. Hans dramer och berättelser borde ha givit honom Nobelpriset. Men det hör till de många och stora misstag Svenska Akademien gjort sig skyldig till är att man inte gav Tjechov nobelpriset i litteratur. Första priset 1901 gick till den i dag totalt bortglömda franska medelmåttan René Sully-Prudhomme (1839–1907). Nå, det var långt ifrån sista misstaget. Strindberg belönades heller inte!

Även bortsett från uppgiften om deckaren är Klebergs bok av stort intresse. Tjechov var kanske inte någon modernist, dock man kan säga att han är modernare än så. Det förstod inte samtiden i allmänhet, men geniet Vladimir Majakovskij (1894–1930) hyllade honom som en radikal traditionsbrytare och förnyare.

Nu spelas Tjechovs pjäser ständigt världen över och hans berättarkonst bärs fram på en våg av intresse.

Man kan hävda att ett konstverk ej föds när konstnären skapar det. Det är först när åskådaren ser det och upplever det som det får liv. Professor Kleberg menar i sin bok att Tjechov vill myndigförklara läsaren och åskådaren.

I slutet av sitt korta liv arbetade Tjechov dels med skådespelet Körsbärsträdgården och dels med berättelsen Fästmön. I Fästmön skildrar Tjechov hur den unga flickan Nadja i en rysk provinsstad går igenom en livskris. Hon slår upp förlovningen med sin självbelåtne fästman och reser till Sankt Petersburg i syfte att utbilda sig. Man har uppmärksammat att Nadja, som är en kortform för Nadezjda, betyder hopp.

När berättelsen kom ut i Ryssland, menade kritikerna att den inte var färdig. Bl a slutade den i ett slags tveksamhet: Nadja lämnar staden “efter vad hon trodde, för alltid.”

Nu visar Lars Kleberg att Tjechov långt ifrån att inte ha blivit klar, hade blivit detta och sedan arbetat vidare och reducerat till dess det verkade “skiss”. Jag tycker som författare att det är ett oerhört viktigt konstaterande.

Det gäller inte att skriva läsaren allting på näsan, man ska istället göra läsaren medskapande. Kanske är det filmen som givit Tjechov rätt.

En skådespelare på en teater ska med sin teknik kunna lyfta ut sin rollkaraktärer till åskådarna i salongen. Men filmskådisen ska tvärt emot detta vara bollplank för åskådarens egna känslor. När Ingrid Bergman visade upp en naken ansiktsnärbild i Casablanca lär hon ha tänkt på vad hon skulle laga till middag eller något lika trivialt. Men för åskådaren uttrycker hennes ansikte en rad komplicerade känslor, som kommer från åskådaren själv.

Lars Kleberg är professor emeritus vid Södertörns högskola och därtill författare och översättare. Han har bl a översatt och utgivit Tjechovs Fyra pjäser – den finns nu att tillgå på Dejavu.

Hans bok om Tjechov är ytterst intressant och för oss nära denne lysande konstnär. Och man kan häpna över alla de svårigheter det arma geniet fick genomlida under sina ynka fyrtiofyra år här på jorden. Oförstående kritiker, giriga och hänsynslösa förläggare och en förtärande TBC hörde till följeslagarna.

JEAN BOLINDER