Av Lars Westman
Carlssons 2012
ISBN 9789173314664

En gång i mitt liv har jag varit i Saltsjöbaden. Det bör ha varit 1981 då jag gjorde research för min roman Trollsländan som kom året därpå. Tillsammans med min numera bortgångne vän, författaren och journalisten Bo Estmer, letat jag fram det som återstod av maratonbanan från Stockholm-OS.

Efteråt for min fru och jag ut med Bosse och hans hustru Pia i en härlig motorbåt de ägde tillsamman med en dåtida TV-kändis. Båten gjorde som båtar gör, gick sönder. Vi tog oss med den till Saltsjöbaden där den reparerades.

Färden genom Stockholms verkligen fantastiska skärgård ligger kvar i mitt sinne som något förtrollat och underbart. Sjöfärder är över huvud taget något speciellt. Som historiker har jag alltid fascinerats av sjöfararfolket fenicierna och minns en liten klurig bok om dem. Den författades av Lars Westman och jag skrev en entusiastisk recension om den i Strömstads Tidning 2008.

Denna recension citeras på fliken till Westmans nya bok Till Saltsjöbaden! En skapelseberättelse. Den är redigerad av mästaren Eva Sjöström som Westman tackar för att hon “haft tålamod med mitt rännande och ändrande”. Det härliga jugendomslaget skapade författarens farmor Elin 1898. Jag läser om denna av mig så föga kända ort och fångas in i ett magiskt spindelnät. Lars Westmans prosa suger och skimrar. För mig blir det en historia inte (bara) om Saltsjöbaden, utan om mitt eget liv. Detta att växa upp i en ort, lära känna människor och traditioner. Erövra en värld och sedan lämna den bakom sig och bara behålla minnet i själen som ett molande hål.

Vart blev ni av alla mina kompisar? Historierna jag kunde, är de glömda nu? Och vem är egentligen den exilens resenär som jag blivit?

“Husen stod alltid öppna. Man gick in och ropade: ‘Är det någon hemma?’ Om det inte var någon hemma la man sig i en säng och läste serietidningar.

En gång somnade jag och vaknade av att en mamma ropade: ‘Kom och titta, här ligger det en pojke, jag tror inte han hör till vår familj’ …”

Knut Wallenberg var kung av Saltsjöbaden – han “ägde” dem som bodde där. Han skapade sig en egen gravkyrka och vilar nu där tillsammans med sin Alice. De ligger där i var sin sarkofag. Däremellan står ett bord med blommor som Wallenbergsstiftelsen betalar. “Det ser ut som ett nattduksbord och där det bara fattas ett par telefoner emellan dem …”.

Knut Wallenberg hade inlett sitt Saltsjöbadenprojekt tillsammans med Ernest Thiel. De blev ovänner och Thiel blev den store förloraren. Hade så inte skett skulle Thielska Galleriet nu kanske legat i Saltsjöbaden. Thiel skrev en bok om Knut men fick betalt för att inte ge ut den på trettio år. Och när den kom var den överspelad.

Knut W står byst i Saltsjöbaden. Bysten sattes upp 1915 då han var utrikesminister. “Runt den satte man potatis.” På en bild poserar eleverna i den närbelägna Da Vinci-skolan. “Det är Knut. Vi har forskat om honom i klassen.”

Kung Wallenbergs slott var Saltsjöbadens hotell. Där var Lars Westman en gång skoputsare och såg “jordens vackraste kvinna” Ava Gardner sitta i en soffa och vänta på Frank Sinatra. Sinatra hade mockaskor och Westman som aldrig sett sådana, förstörde dem totalt med en stålborste …

Min hustru mötte (troligen) Greta Garbo på en promenad i Marocko på 50-talet. Här sitter Greta Garbo småsur (och påklädd) modell för Konstakademins elever 1929.

Karl Gerhard talar till oss från sin grav. Jag såg honom uppträda i Landskrona 1963, året innan han dog 1964 – samma år som vår dotter föddes. “Nu är jag här. Det finns ett hålrum bakom mitt huvud. Där häckar en pilfink. Han väcker mig varje vår och vi sjunger tillsammans.”

På farmor Elins bild från 1898 är människor på väg ut till Saltsjöbaden. De är fångade mitt i sin rörelse men också mitt i sin tid. Ett äkta par går först, han i kubb och med paraply, hon i volangklänning och bärandes en liten hund. Sedan kommer barnjungfrun med minstingen i kolt. I bakgrunden Norrbro med hästspårvagn. Inte en bil.

Min gamle vän (?) professor Oscar Reutersvärd frågade Lars Westman om han var “släkt med den store Westman” och Lars W tänkte “det var ju för höge Farao jag som var den store Westman”. Och visst är det så! Boken om Saltsjöbaden är en av de märkligaste jag läst, en vandring i författarens (och läsarens) inre värld där längesedan döda kliver kring och lever ett spökliv i flämtande scenljus. Det är det kollektiva omedvetna som finns i oss alla.

JEAN BOLINDER