Av Ferdinand von Schirach
Tabu, 2013
Översättning Jesper Festin
Lindelöws bokförlag, 2017
ISBN 978-91-87291-69-2, inbunden, 183 sidor

Jag har läst författarens två tidigare novellsamlingar (Brott och Skuld) och hans första roman (Fallet Collini). Jag kan upprepa en del av vad jag tyckte då: eftersom författaren är advokat och bygger en del av sina litterära texter på underlag från verkligheten är de juridiska delarna gedigna och ger mycket tankeunderlag; han skriver föredömligt koncentrerat; han skriver lättläst men man behöver tänka ofta mellan orden.

I den här romanen, som berättartekniskt delar sig i två delar, får vi främst möta en fotograf som när han möter den andra huvudpersonen, försvarsadvokaten, främst arbetar med konstfotografi och installationer. Första halvan av boken är en skildring av Sebastian von Eschburgs uppväxt i Tyskland, Bayern, och skolgång i en katolsk internatskola. Det är skrivet så att man först undrar om det är nutid eller en äldre tysk roman man läser. Men det är nu, när Sebastian blivit äldre och sluppit ut från skolan finns mobiltelefoner och annat nutida.

Sebastian har inte haft en lätt uppväxt, och han kan inte ärva familjens slott eftersom man är bankrutt. Han blir fotograf, arbetar helst svartvitt, och upptäcks för sina porträtt, kommer in i reklamvärlden där man (ju alltid) är på jakt efter det udda och nya. Och där träffar han också en kvinna, som blir den tredje huvudpersonen.

De båda iscensätter allt mer vågade bilder och installationer. Inspirerade av Goyas påklädda och nakna Maya gör de bilder som bygger på konstverken, men med nutida porrestetik.

Så händer det som får boken att komma in på spänningsgenren: fotografen grips när han misstänks för kidnappning av en försvunnen flicka, eventuellt har han mördat henne eftersom man hittat blodiga kläder. Men Sebastian säger inget, men begär en speciell advokat till försvarare.

Finns det ett fall? Ingen vet vem den försvunna är, ingen som kan passa in är försvunnen, och har ens ett mord ägt rum?
Det blir advokatens sak att utreda, och boken mynnar ut i ett rättegångsdrama. Och nu kan jag inte skriva mer om handlingen.

Det är en fascinerande berättelse, och personerna är mångdimensionella, och språket är en njutning att ta in. Författaren slösar inte med orden, och detta är, liksom de tidigare, mycket mer än kriminal- och spänningslitteratur, och de mysterier vi möter gäller också vad det är att vara människa.

LEIF-RUNE STRANDELL

Ferdinand von Schirach. Foto Michael Mann