Av Andréa del Fuego
Originaltitel: Os Malaquias, 2010
Översatt av Irene Anderberg
Natur & Kultur, 2014
ISBN 978-91-27-13993-0, 228 sidor

Blixten slår ned på den brasilianska landsbygden. ”De osynliga laddningarna möttes i familjen Malaquias hus.

Just då befann sig föräldrarnas hjärtan i ett systologiskt läge, det ögonblick då aorta sluter sig. Med vägen spärrad kunde urladdningen inte gå igenom dem och jordas. Just när blixten passerade andades fadern och modern in och hjärtmuskeln drabbades av stöten med full styrka.”

I ett annat rum ligger deras barn Nico, Antonio och Julia. De överlever. Den nioårige Nico får arbete på en kaffeplantage. Antonio och Julia hamnar på barnhem. Julia adopteras och hålls som tjänsteflicka. Antonio är dvärg och finner sig tillrätta hos nunnorna.

Nico gifter sig. Antonio flyttar dit, Julia rymmer och hennes liv är en ständig flykt.

Det är tre livsöden vi möter i del Fuegas debutroman, som hon 2011 fått José Saramagopriset för. Det är en något märklig roman. Personerna försvinner, i ex kaffekannan och hittas långt senare. Personens blå ögon har blivit svarta. Det är en overklighet som ofta återkommer i sydamerikansk litteratur. Det är en mängd namn på gestalterna som ofta är svåra att skilja åt.

Språket är emellertid fascinerande. Både lyriskt och enkelt. Rakt och tydligt. Korta meningar. Korta kapitel. Lättillgängliga sidor mitt i det overkliga.

Alla personer förblir personer med namn. Ingenting annat. Inte ens de tre huvudpersonerna går att ta på. Det går inte att beskriva dem. Som personligheter förblir de okända. Kanske är det meningen med del Fuegos sätt att skriva och berätta.

LENNART HÖGMAN

Andrea del Fuego. Foto Renato Parada