Av Fritz Schubert
Tre Böcker 2012
ISBN 91-7029-717-5, 136 sid

90 år gammal har tyskfödde svenske medborgaren Fritz Schubert gett ut sina krigsmemoarer. Eftersom han var född i Berlin men bosatt i Göteborg i Sverige sedan åtta månaders ålder fick han i krigsbegynnelsen besked från Tyskland att han var inkallad till krigstjänst. Fadern hade aldrig brytt sig om att söka svenskt medborgarskap och detta drabbade nu sonen.

Den berättelse han skrivit är, till skillnad från tegelstenarna som kommit från exempelvis Antony Beevor, en skildring från krigets verkstadsgolv. Han berättar om fotsoldatens vedermödor i Ryssland, om tålig väntan, om blodiga strider och om hur han med fara för det egna livet släpade sårade kamrater i någorlunda säkerhet.

Jag har en känsla av att det är en träffsäker redogörelse för hur en soldat vid fronten tänker och känner under den ovisshet som råder om hur utfallet ska bli för honom själv och kamraterna. Veta kan jag inte göra eftersom jag aldrig deltagit i den vedervärdighet som kallas krig.

Till skillnad från många olyckskamrater skickades Schubert så småningom från det ryska helvetet till västfronten, där han så småningom blev krigsfånge hos de amerikanska styrkorna. Hans beskrivning av de olika lägren är i all sin enkelhet gripande och man förstår den unge mannens storögdhet inför både den amerikanska mathållningen och USA-soldaternas förkärlek för underhållning.

Efter flera förflyttningar lyckades han genomföra en odramatisk rymning för att lång tid senare återkomma till sin familj i Göteborg. Detta visade sig bli svårare än väntat. Under de sex år han varit borta var svenskan nästan glömd och anpassningen till ett samhälle som inte upplevt krig på ett sekel blev bekymmersam.

Jag tycker om den här skildringen. Den är opretentiös och rättfram, trots sina upprepningar och hans slutsats att krig är mänsklig förnedring är svår att inte hålla med om.

KJELL E. GENBERG

Detta porträtt av författaren som ung gjordes av en kamrat i ett av fånglägren.