Av Elizabeth Gummesson
Forum 2010

Svartsjukeakuten vill ge läsaren en knuff i riktning mot ett “bättre” liv. Samma ambition har Dr Phil i sina böcker och många vill gå i hans fotspår. Tyvärr har han lagt upp ribban rätt högt. Han är inte bara psykiater med många års erfarenhet i yrket, utan dessutom en hyfsad skribent. Tidigare journalisten, numera coachen och författaren Gummessons ambitioner är det säkert inget fel på, men boken är en segläst välling som bäst kan användas som sömnpiller.

Trots referenser till vetenskapliga studier som pekar mot att svartsjukan är en grundläggande mänsklig instinkt bestämmer Gummesson att den är “onormal” och hennes mål är att den ska utrotas. Riktigt hur det ska gå till är oklart, men hon uppmanar sina läsare att sluta vara svartsjuka och att istället “bygga mental styrka” och “möta andra med empati”. Flosklerna frodas.

Boken baseras på intervjuer författaren gjort. Citat varvas med Gummessons reflektioner och välmenande råd, några exempel: “acceptera varandras olikheter”, “tänk inte ägarskap, tänk rikedom” och “ta ansvar för problemet”. Det blir tjatigt – kort och gott. Att köra i diket genom att citera scientologen L. Ron Hubbard väcker också frågor om var Gummesson hämtat sin inspiration.

Finns det något bra med svartsjuka? frågar Gummesson och svarar nej. Finns det något bra med boken? undrar jag. Jo, bästa avsnittet kommer så långt fram i boken att få nog kommer att läsa det. Det är en intervju med en man som mördat för sin svartsjuka. Det hettar till och blir intressant för första och enda gången.

TOM WEDBERG

Elizabeth Gummesson. Foto Elisabeth Ohlson Wallin