Av Liza Marklund
Ordupplaget 1999

När Liza Marklund förra året slog igenom med romanen Sprängaren innebar det något nytt i den förstelnade svenska kriminallitteraturen. Vi fick för ett ögonblick lämna polisstationen med alla trötta och desillusionerade konstaplar för att istället hamna på kvällstidningsredaktionen, med en ung karriärlysten kvinnlig journalist, Annika Bengtzon, som huvudperson. Det var ett fräscht grepp och Marklund blev vederbörligt prisad och hyllad.

Förväntningarna på uppföljaren Studio sex har mot denna bakgrund varit stora. Att skriva två succéer i följd är emellertid ett fåtal förunnat. Och Marklund har inte riktigt lyckats, delvis beroende på att hon denna gång försöker få med allting. Det blir för mycket med både sexmord på en ung kvinna, en mordmisstänkt minister, IB-affären, problematiken kring porrindustrin, kvällstidningarnas tvivelaktiga arbetsmetoder och hjältinnans egna personliga kärleksbekymmer. Romanen skulle mått väl av att stramas upp och framför allt förkortas. Nu blir själva gåtan alltför diffus och någon egentlig spänning infinner sig aldrig.

Ett annat skäl till att romanen inte rikligt griper tag i läsaren är språket. Den journalistiska jargongen är efter åttahundra sidor (om man räknar båda böckerna) minst lika jobbig som poliskårens karga ordval. Att Marklund dessutom skriver ett mycket manligt språk gör inte saken bättre, åtminstone inte för en kvinnlig läsare. Trots dessa invändningar är det inte en dålig roman. Marklund kan be rätta, rappt och energiskt och därför ser jag fram emot bok nummer tre.

BIRGITTA HÄRNER