Av Alexandra Borg och Nina Ulmaja
Atlantis, 2019
ISBN 978-91-7811-026-1, 448 sidor

Först: jag vill be om ursäkt till författare och förlag för att denna recension dröjt så länge. Boken kom i höstas och var nominerad till Augustpriset i fackboksklassen. Det beror inte på att jag haft svårt för boken, utan för att den är så informationstät att den är flera olika sorts fackböcker i en. Det är både litteraturvetenskap, teknikhistoria, typografi, pappersframställning, läsbarhetsförklaringar och lite till. Dessutom med författarnas klara åsikter om vad som är viktigt, som att alltför många nutida böcker inte tillverkas med den höga standard som gör att de kan bevaras för framtiden.

Det här är en spännande bok, dock inte i den vanliga betydelse som Dast ägnar sig åt, spänningslitteratur. Men eftersom jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt redigering, layout och typografi kunde jag inte låta bli att fördjupa mig i denna bok, som av recensent i Dagens Nyheter kallas för pornografi för boknördar.

Det är både en grundbok i typografi och formgivning av trycksaker (Nina Ulmaja är prisbelönt bokformgivare), en kulturhistorisk exposé över hur Strindbergs debutroman Röda Rummet hanterats av utgivarna under decennierna och i de över 110 upplagorna, och tankar om den numera digitala utvecklingen.

Jag gläds åt avsnitt om hur luftig en boksida kan upplevas, vilken kägel texten bör ha, hur små detaljer som mellanslag, mellanrum bör finnas vid pratminus, vid utropstecken osv. Även den som inte kan något om typografi men läser mycket har säkert funderat över varför vissa böcker (eller tidningstexter) är mer lättlästa eller extra svårlästa. Här finns förklaringar, gediget underbyggda med hänvisning till undersökningar, och det är många små detaljer som påverkar.

Frågan om hur luftig en text ska vara påminner mig om en arbetskamrat som också arbetat på det på 50- och 60-talen kända kvalitetstryckeriet/förlaget Tre Tryckare i Göteborg. Ägaren hade retat sig på beställarnas slarv med utformning så han blev förläggare själv med noggrannhet i detaljerna. Den kanske mest kända boken är Vikingar, och jag fick berättat hur han stoppade tryckningen för att det var fel vinkel på en helsidesbild i färg. En fotograf skickades till Frankrike för att ta om bilden, åka till Italien där tryckeriet fanns och byta ut bilden. Tryckaren-förläggaren brukade tjata just om luft på sidorna.

Det är svårt att riktigt säga viken slags bok detta är eftersom den spänner över så mycket. Bara några exempel: några sidor handlar om boken som föremål och ger exempel på praktverk som levererades med läspulpet som Sumo, 1999, en bildbok med foton av Helmut Newton. Den är 50 x 70 cm, väger 30 kg och pulpeten är formgiven av Philippe Starck. Den trycktes i 10.000 exemplar varav ett antal i början såldes med åttio kändisar på sina foton. En utgåva har sålts för 430.000 dollar på auktion.

Strax efter det avsnittet får vi lära oss mer om pocketbokens skapare, boktryckaren Aldus Manutius i Venedig. När han var lärare saknade han böcker till rimligt pris med antik litteratur för sina elever och började själv bli tryckare och bokförläggare. Han gjorde böcker i ungefär dagens pocketformat. De kallades aldiner och gavs ut både med enkel svart text och i en exklusivare utgåva med färg som målades för hand. Han var dessutom den som kom först med titelsida och med paginering, som inte var till för läsaren utan för bokbindaren så att sidorna kom i rätt ordning.

Alla som gillar böcker har glädje av den här gedigna totalupplevelsen. Även den som själv vid datorn försöker skapa en textsida, med eller utan bilder, kan lära sig mycket.

Den moderna digitala, elektroniska, tekniken har både minskat grundkunskaperna hos dem som skapar böcker, men också gett möjligheter att fler ska kunna göra egna produkter med högre kvalitet.

Mycket är alltså grundkunskaper, men de har också plockat fram fördjupande delar, tryckta i blått.

En fascinerande bok som gläder alla som gillar böcker som föremål, inte bara deras innehåll. Idén att följa Strindbergs Röda Rummet genom alla de olika utgåvorna är en snilleblixt.

Ett extra plus för denna gedigna produkt är bokmärkesbandet (sådant som brukar finnas i psalmböcker) för någon bladvändare är det inte, man behöver smälta innehållet i omgångar.

Mitt enda minus har författarna en bra förklaring till. De har valt att lägga sidnumreringen innerst, mot ryggvecket. OK för varför, men jag störs ändå när man ska leta efter något speciellt. Boken slutar med fotnoter, med register över bildkällor, med sakregister, och en omfattande kolofon i slutkapitlet ”Konsten att avsluta en bok”.

LEIF-RUNE STRANDELL

Nina Ulmaja och Alexandra Borg. Foto Sofia Runarsdotter