STÖLD

Mar 23rd, 2021 | By | Category: 2021-03 mars, Recension

Omslag till StöldAnn-Helén Laestadius
Romanus & Selling, 2021
ISBN 9789189051348, inbunden, 441 sidor

Stöld kan beskrivas som en spänningsroman från romanens första sidor ända till dess slut nästan 440 sidor senare. Med den nioåriga dottern Elsa i den samefamilj som är central i berättelsen drabbas vi läsare nära nog av ett skräcktillstånd som författaren skickligt gestaltar genom den lilla flickans tystnad om vad hon bevittnar alldeles i början av romanen och detta utspelar sig vintern 2008. Stöld kan också beskrivas som en berättelse om något som samer är konstant utsatta för i ett slags kulturkrig som ständigt pågår. På en annan nivå kan Stöld också liknas vid vad människor, samer och andra, utsätts för som lever sina liv i trakter dit samhällets service inte eller bara sällan når fram i tid. De lever som bestulna på de levnadsvillkor som staten via kommunal och regional service ska erbjuda.

Stölden i romanens titel kopplas genom bilden på bokens omslag – en ren med ett slags styckningsschema inritat – till renarna som ägs av Elsas familj och den sameby de tillhör kan vi tänka. Och visst utsätts renarna för våld i olika former av de som inte ingår i samebyn. Stölden kan också läsas som att det är fråga om ett förtryck mot samer som är så institutionaliserat att just denna form av våld berövar Elsa hennes livsglädje. Eller vi kunde säga att här handlar det om maktstrukturer som hämmar inte bara Elsa och hennes äldre bror Mattias i deras känsligaste ålder. Hela hennes familj plågas av att utsättas för hot, hat och våld. Och med avstånden där långt uppe i norr hinner varken polis eller ambulanser fram när de behövs.

Även den unge man, Robert, som dödar Elsas ren och som hon råkade bli vittne till, lever ett halvt liv, ensam kvar i sitt fadershus när pappan dött. Hans liv består ännu tio år efter att han slaktade Elsas ren av att tjuvjaga, slakta renar och fylla sina frysar med renkött. De allt färre jobb han lyckas få kan han inte behålla för att han blir allt mer alkoholiserad. Berusad vrålar han i bil fram längs de glest trafikerade vägarna i trakten. Elsa har då just återvänt hem efter att ha pluggat på annan ort och hon vill ta över renskötseln efter sin far vilket inte är så enkelt i den patriarkala kultur som råder i samebyn. Hon vikarierar som lärare i byskolan vilken inte heller är en miljö fri från den olust som präglar bygden på de platser där samer och andra boende möts.

När romanens slut utspelar sig har det blivit sent i augusti år 2019. Elsa, Mattias och Robert möts en sista gång i en brutal och ödesmättad uppgörelse ute i markerna. Två ännu ganska unga män i varsin egen inre strid, ovetandes inte långt från varandra och Elsa som tar sig fram först med bil och sen vandrar råkar för sista gången träffa på Robert som ligger under sin välta fyrhjuling och denna gång är det hon som är beväpnad.

Jag har valt att berätta Elsas spår här för att jag tycker att Ann-Helén Laestadius låter henne personifiera de många olika spänningar som finns inom den samiska kulturen liksom mellan den samiska kulturen och andra kulturer – svenska, finska, industriella osv.– som finns omkring samernas i samma geografi. Här finns också levande skildringar av kalvmärkning och av en ödesmättad demonstration av samisk gemenskap nattetid med snöskotrar och facklor i ring runt dödade renar i väntan på att poliser äntligen ska infinna sig. Och av Elsas farmor, av familjens tystnad om svåra ting och av män som ”tar bort sig”. En stark roman med fler trådar att nysta i än de jag berättat här.

BIRGITTA NEY

Ann-Helén Laestadius

Ann-Helén Laestadius. Foto Elisabeth Ohlson

Taggar: , , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22