Av Olof Frånstedt och Erik Månsson
ICA Bokförlag 2013
ISBN 978-91-534-3962-2, 248 sid

Innan spionjägare Frånstedt berättar om spionjakt tar han upp ett par terroristfall som kom att engagera hela svenska folket – nämligen dramat i Stockholm den 24 april 1975 då tyska terrorister ur Baader–Meinhofligan (Hanna Krabbe, Karl-Heinz Dellwo, Lutz Taufer, Bernhard Rösser, Ulrich Wesser och Siergfrid Hausner) intog Västtysklands ambassad. De tolv i ambassadpersonalen, inklusive ambassadören Dietrich Stoecker, togs som gisslan. Polis omringade snabbt fastigheten på Skarpögatan och inledde förhandlingar. Ockupanterna, som kallade sig Kommando Holger Meins krävde att Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe samt 22 andra fångna medlemmar ur Rote Armee Fraktion  skulle släppas i Västtyskland förutom att de själva skulle få fri lejd ut ur Sverige.

När Olof Palme förmedlade att den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt inte gick med på kraven sköt Karl-Heinz Dellwo ihjäl militärattachén Andreas von Mirbach och handelsattachén Heinz Hillegaart och hotade att skjuta en i gisslan varje timme tills kraven uppfyllts. Men plötsligt detonerades en sprängladdning av misstag inne på ambassaden. Polis stormade och ockupationen tog slut. Just den smällen kom att göra TV-historia när reportern Bo Holmström upprepade gånger i direktsändning vrålade “Lägg ut, lägg ut, lägg ut, lägg ut!” (PS: Holmström har i sin minnesbok, som heter just Lägg ut!, att detta inte gick ut i direktsändning men fanns bandat och senare användes i många tv-inslag. Reds anm)

Flera av terroristerna var skadade men blev ändå genast utvisade till Västtyskland, något som en tid senare orsakade ännu ett terroristpådrag. Den tyske terroristen Norbert Erich Kröcher ville hämnas på statsrådet Anna-Greta Leijon som han menade var ansvarig för utvisningarna. Året efter ambassaddramat kom han till Sverige för att kidnappa Leijon och använda henne som bytesobjekt för att få åtta kamrater släppta ut tyska fängelser. Men Säpo kom historien på spåren och Kröcher och hans svenska medkonspiratörer greps. När polisen haffade Kröcher bekräftades gripandet med orden ”Ebba grön”, vilket fick en rockgrupp från Rågsved att döpa sig efter uttrycket.

Båda dessa händelser inleder Olof Frånstedts (född 1930) första memoardel Spionjägaren och han berättar inlevelsefullt om svårigheter, glädjeämnen och bekymmer med de folkvalda. Frånstedt föddes på en bondgård i Jämtland och efter studier hamnade han som landsfiskal i Luleå där han utmärkte sig genom sin oräddhet. Det gjorde att Säpo fick upp ögonen för honom och han handplockades till organisationen 1962, och 1967 utnämndes han till chef för byrå B, som ledde den operativa verksamheten. Han hade också ansvaret för kontraspionaget och kom att bli inblandad utredningarna av IB-affären, bordellhärvan som hade tentakler ända in i kanslihuset, det märkliga sjukhusspionaget i Göteborg samt Bergling-affären. Det var under en konfliktfylld tid då ordet ”terrorism” hördes allt oftare i Sverige.

Större delen av boken handlar om spionerna Wennerström och Bergling, båda märkligt nog med förnamnet Stig. Att de lyckades med sin brottsliga verksamhet så pass länge utan att bli fast beror säkert – och där håller Frånstedt med – på att Sverige sedan länge är ett öppet land. Det underlättar för främmande makt och försvårar för säkerhetspolisen. Historien om Wennerström är väl känd och författaren till Spionjägaren berättar den relativt kortfattad och med egna slutsatser. Han menar att i detta fall fick regeringen veta alltför mycket om polisens arbete men tycker också att de inte lade sig i för mycket.

Lite skillnad anser han sig märka i historien om Bergling. Olof Palme var inte nådigt inställd mot Frånstedt som han menade var en politisk motståndare som var både Amerikafrälst och höger­man. Palmes inställning var att den som inte var oförbehållet med honom var mot honom. Det visade sig också i utredningen av IB-affären eftersom IB var en socialdemokratisk underrättelseorganisation som skulle syna socialdemokratiska fiender.

Säpo hade anledning att hålla ett öga på den socialdemokratiska partitoppen som diskuterade svensk inrikespolitik på hemliga möten med representanter för Sovjetunionen och skickade rapporter om mötena till sin hemliga spionorganisationen IB. Partiledningen har hävdat att kontakterna skedde på lägre nivåer inom partiet, men Olof Frånstedt ger en annan bild och i boken pekar han ut ledande socialdemokrater som uppgiftslämnare till IB.

Han tar också upp händelserna kring Raoul Wallenberg där han menar att regeringen i Sverige svikit den försvunne – troligen mördade – diplomaten.

Det är en intressant och kontroversiell bok. Troligen kommer del 2 att bli minst lika intressant eftersom Frånstedt där lovar att offentliggöra sin egen analys av mordet på Olof Palme.

PER MAGNUSSON