Av Lars Kepler [pseud för Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril]
Albert Bonniers Förlag, 2020
ISBN 9789100164218, inbunden, 524 sidor

Det har hunnit bli åtta böcker nu om polisen Joona Linna. I den första, Hypnotisören, förekom Erik Maria Bark. Han var just hypnotisör. Nu är han tillbaka och spelar en viktig roll för att klara upp de vedervärdiga brott som förekommer här.

Lars Kepler är mästare på att med ganska små medel skapa spänning. De bygger alltid komplicerade intriger som läsaren omöjligen kan lista ut under läsandet. Språket är passande och underhållande för thrillern. Det är ju främst det som en sådan här bok ska vara; underhållning.

Det här är samtidigt den blodigaste och mest våldsamma bok jag någonsin har läst. Jag frågar mig; till vilken nytta? Blir boken mer spännande då? Underhållande? Svaren blir säkert olika beroende på vem man ställer frågan till. Mitt svar är nej. Det är inte så att jag blir äcklad, snarare likgiltig. Det stör mig. Jag borde bli mer berörd av det hemska som jag läser än jag blir.

Unga kvinnor försvinner och hamnar i fångenskap eller slaktas. Joona Linna tvingas att konstatera att han är ännu en seriemördare på spåren. Hur många får det plats med i vårt lilla land? En psykiskt sjuk man har blivit vittne till ett av morden, men minns inget av händelsen. Då anlitar Linna hypnotisören igen.

Även under hypnos är det svårt att få klarhet i vad som har hänt och vem som är gärningsperson. När dimmorna så småningom skingras under våldsamma händelser visar det sig att författarna har lyckats lura läsarna ordentligt. I alla fall tror jag att det uppfattas så. Det är naturligtvis skickligt, men föga trovärdigt.

Jag erkänner gärna, jag har svårt för det som i mitt tycke är omotiverat våld. Och det är det gott om här. Men jag erkänner också att jag fängslades av intrigen och uppfattade denna bok som rejält spännande.

NISSE SCHERMAN

Lars Kepler. Foto Ewa Marie Rundquist