Av Louise Doughty
Platform seven, 2019
Översättning Manni Kössler
Forum, 2020
ISBN 978-91-37-15534-0, inbunden, 413 sidor

När jag kommit ungefär till hälften tänkte jag hur den här recensionen skulle inledas: detta är två skilda böcker, en ovanlig och en ganska vanlig roman om en kvinna och hennes relationer.

Men jag fortsatte att läsa och då gick de två delarna ihop igen.

Början och slutet är nutid. Liksom i den klassiska romanen finns en allvetande berättare. Det udda här är att det är ett spöke, en ung kvinna, som inte kommer ihåg mycket av sitt liv. Hon är fast på Peterboroughs järnvägsstation och det nya spåret, nr 7, spelar en roll i hennes död, och vi träffar henne när hon ser en man som beslutsamt går till spår sju en natt och tar livet av sig vid det passerande godståget.

När mannens spöke kommer förbi henne säger han hennes namn, Lisa, och då börjar hon minnas.

Mellandelen är hennes berättelse om vad detta handlar om, en inte alldeles ung kvinna, lärare, som träffar en man, läkare, och så flyttar de ihop egentligen lite för snabbt. Det blir en tyvärr inte ovanlig historia om maktutövning, inte mycket fysiskt våld, mer psykisk kontroll. Hon försöker efter en tid bryta upp men det blir istället en ny hållhake på henne: du har psykiska problem.

Alltså en nutida relationshistoria berättad av offret, med välkända ingredienser (så att läsaren väser ”stick därifrån”), vanlig men väldigt väl skildrad inklusive hur Lisa samtidigt är medveten om situationen och hur hon hoppas på att det ändå ska bli bra.

Men hon är ju död? Alltså gick det inte så bra, men hur gick det till? Spår 7 spelar en roll. Självmord, mord eller olyckshändelse? En ung polis vid järnvägspolisen vill utreda mer, särskilt som självmordet i bokens inledning har en annan allvarlig bakgrund. Alla oklara trådar vävs ihop i den avslutande delen.

Normalt brukar jag inte gilla övernaturliga inslag i spänningsromaner som samtidigt försöker vara realistiska, men här fungerar greppet. Spöket Lisa själv påpekar att spöken inte alls är som populärlitteraturen beskriver dem, inga vita skepnader, inga möjligheter att kommunicera med de levande, bara iaktta.

Inte en regelrätt deckare, men en psykologisk spänningsroman där det ingår flera brott.

Jag har inte jämfört med det engelska originalet men retar mig på att det står terasshus, de engelska terraced houses är ju radhus.

Författaren har gett ut två tidigare spänningsböcker, Kvinna inför rätta och Svart vatten.

LEIF-RUNE STRANDELL

Louise Doughty. Foto Charlie Hopkinson