SKYMNINGSHISTORIER

Mar 15th, 2021 | By | Category: 2021-03 mars, Recension

Omslag till SkymningshistorierAv Rhoda Broughton
Tales for Christmas Eve, 1873
Översättare Heidi Havervik
Hastur Förlag, 2021
ISBN 9789186835484, 204 sidor

Har ni hört talas om en viktoriansk författare vid namn Rhoda Broughton? I min hand har jag en liten elegant volym från förlaget Hastur och på baksidan står det att läsa: ”Skymningshistorier (1873) är en bortglömd pärla i den viktorianska litteraturen.” Det är troligen Rhoda som myntade uttrycket ”Skymningssagor”. Uttrycket som senare togs över av Twilight Zone-serier och fantasy litteratur. Nej, jag hade aldrig hört namnet Broughton innan.

Rhoda BroughtonJag var lagom okunnig med andra ord. Jag valde att inte läsa Gabriella Håkanssons initierade efterskrift föra att bilda min egen uppfattning om boken. Jag började läsa den första novellen med lätt gäspning. Boken börjar med en historia i form av brevväxling mellan två väninnor vid namn Elizabeth och Cecilia. Berättelser utformade som korrespondens är en utdöende konstart i vår it-ålder och ibland känns de svåra att läsa. Jag blev glatt överraskad att breven var korta, språket enkelt och begripligt och novellen ganska kort. På slutet finns det hemsökelse och ond bråd död förstås enligt genrens regler.

Jag var tvungen att läsa om första brevet från Elizabeth till Cecilia som inleds med orden ”Käraste Cecilia, Vad är vänskapen mellan Orestes och Pylades, mellan Julie och Claire, jämfört med vår?”. Sakta i backarna, vad pratar hon om tänkte jag! Orestes och Pylades är från grekisk mytologi och användes ofta som homoerotisk referens för att det ryktades att de två hade ett förhållande. Hänvisning till Rousseaus Julie är också en intressant markör som hänvisar till hustruns plikter kontra kvinnlig vänskap. (”Clare loves Julie: Reading the Story of Women’s Friendship”, Lisa Disch). Med dessa två nycklar blev berättelsen genast mycket intressantare och det var bara början.

Novell nummer två heter Mannen med långa näsan. Novellen handlar om ett nygift par vars äktenskap slås i spillror eftersom frun träffar en ”lång och mörk gentleman, med ytterst besynnerlig lång näsa”. Man kan läsa in många freudianska tolkningar i novellens namn. Det slutar illa för kärleksparet, förstås. Kvinnor ska akta sig för män med långa näsor! Eller är det äkta män som ska skydda det ”svaga könet” från sådana frestelser? Novellen erbjuder flera tolkningar. Jag genast tänker på en känd fransk skådis som spelade Cyrano och hade rykte om sig att vara en kvinnokarl och suput.

Min personliga favorit Se, det var en dröm är en historia om ett nygift par som företar en resa genom Europa. Från England till Bryssel och sedan kryssning längst Rhenfloden. Alla små detaljer och skildringen av hotell, fordon och sightseeing ger en fantastisk reseskildring genom dåtidens Europa. Oh, jag blir så sugen på att resa igen!

Den sista novellen är något för Dasts läsare. Det är en historia om en stöld i en nästan instängd tågkupé. Historien utspelar sig på en tågresa mellan Geneve och Paris. ”En sann historia” skriver författaren.

Uppbyggnaden av novellerna är ganska enkel, personen träffar en vålnad, en gengångare eller blir hemsökt och detta leder till en plågsam död. Intressant är skildringen av kvinnor och deras världsbild. När jag läser om kvinnoöden i hennes noveller så tänker jag ofta på en modern författare från USA, nämligen Gail Carriger. [http://www.dast.nu/artikel/steampunk-sager-gail-carriger-som-alskar-wodehouse-och-vampyrer] Gail är en mästare på att skildra viktorianska kvinnors själsliv i sina fantasyromaner. Båda dessa författare skildrar förtrycket och könsroller i det viktorianska manssamhället på ett underhållande sätt. Vilken skrämmer oss mest: en vampyr, en gengångare eller råbarkad manschauvinist?

Jag måste berömma Heidi Havervik för hennes förmåga att levandegöra gamla klassiker. Jag har precis läst hennes översättning av E.T.A. Hoffman  där språket är preussiskt sirlig precis enligt förlagan. Här är prosan kristallklar och luftig samtidigt så tidstrogen. Jag fick slå upp några ord som mesmerist, bahytt och galla-sjuk. Ord som inte används så ofta nuförtiden.

Jag vill avsluta med att citera G. Håkansson efterord:

”Den här samlingen viktorianska spökhistorier rymmer en hel uppsjö av detaljer, bilder och gestaltningar av livet under mitten av 1800-talet vilka inte har sett dagens sedan kvinnors litteratur föll i glömska. …. Att läsa Rhoda Broughton är att som att öppna ett fotoalbum som varit nedpackad i en låda i hundrafemtio år…. Porslinmopsar, klänningsfällar, ånglok, hotellfoajéer, kretongklädda sängar och gotiska målningar står fram lika levande och verkliga idag som de gjorde då.”

Det är först 2020 som en minnesplakett har satts på husfasaden nära Oxford där Rhoda Broughton (1840–1920) bodde i slutet av hennes liv. Så visst det är en gudsförgäten pärla av en bortglömd kvinnlig författare av rang.

ANDRÉ LOUTCHKO

Taggar: , , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22