Av Lucifer [pseud för Carl Johan Vallgren]
Albert Bonniers 2013
ISBN 978-91-0-013776-2, 377 sid

Ljudbok inläst av Magnus Roosman
Bonnier Audio 2013
ISBN 978-91-7433-226-1, 11 CD, 12 tim 19 min

När jag 2009 läste Vallgrens roman Kunzelmann & Kunzelmann som utspelar sig i mellantidskrigens Berlin, nazitiden och Stockholm på femtiotalet och till stor del handlar om förfalskningar av konst, mynt och allt annat som är värt att förfalska och göra sig förtjänster på, blev jag en beundrare av hans författarkonst. Han gestaltade skillnader mellan falskt och äkta, sanningar och livslögnen och svårigheten att göra avgränsningar.

Nu har Carl-Johan Vallgren återkommit som djävulen, åtminstone tycks han vilja framställa sig som Satan genom att skriva under pseudo­nymen Lucifer. Han skriver fortfarande mycket hantverksmässigt bra men efter det första avsnittet om med pojken som försvinner från en tunnelbanestation och allt börjar utveckla sig till en alldeles vanlig, smått medioker kriminalroman där persongalleriet inte får mig personligt engagerad läste jag resten enbart av professionellt intresse och i vetskap om att boken skulle recenseras.

Det händer mycket som sätter huvudpersonen, den före detta missbrukaren, språkvetaren och juden (det etniska ursprunget poängteras ofta) Danny Katz i svårigheter. Vallgren försöker framställa honom som utsatt och sårbar när han flyr som oskyldigt mordmisstänkt, men samtidigt beskrivs han som stark med hjälpsamma vänner. Och ledtrådarna till den verkligt skyldige och hans kumpaner ligger så ytligt att en van läsare snart avslöjat vad som ligger bakom. Vallgren tycks ha märkt det för snart förvandlas intrigen till en klassisk thrillerhistoria.

Det ingredienser som var så engagerande i Kunzelmann & Kunzelmann finns här också men känns urvattnade. En hemlig avdelning inom den svenska krigsmakten har stor betydelse liksom den gamla kidnappningen och nya försvinnanden. Bipersonerna har egna bekymmer, men de tycks förbli egna och får inte mig att bli riktigt medkännande. Jag ser glimtar av Stieg Larsson i texten men det tänder inte trots Vallgrens utmärkta sätt att behandla svenska språket.

Naturligtvis är detta den första boken i en serie och det är kanske där skon klämmer. Författaren måste pressa in ingredienser som ska användas senare och sådant kan ses som hinder. Klasskillnader ska finnas och finns – här finns de omåttligt rika och de stackare som tvingas bo i trafiktunnlar – men när de olika sorterna kopplas ihop får jag en känsla av osannolikhet. Samma sak när västindisk folktro kommer in och ska orsaka spänning.

Och lite höjer man på ögonbrynen åt räddningen av ett kidnappat barn som förvaras i ett ödehus där enda sättet att ta sig in är via en hemlig gång.

KJELL E. GENBERG