SISTA PARET UT

Jul 2nd, 2014 | By | Category: 2014-07 juli, Recension

Omslag till Sista paret utAv Arne Dahl [pseud för Jan Arnald]
Albert Bonniers Förlag, 2014
ISBN 978-91-0-013219-4, 557 sid

Kvartetten Opcop-romaner (Opcop ska utläsas som ”Overt Police Cooperation”, alltså ”Öppet Polissamarbete”) avslutas med Sista paret ut och trots att titeln även på denna bok alluderar till en lek är Dahl inte värst lekfull. Trådar från de tidigare tre romanerna samlas för att sorteras och redas ut samtidigt som han bygger ett helt nytt skräckscenario där giriga och maktfullkomliga storföretag med egna arméer härjar, narkotikan flödar och maffian har mer än återhämtat sig. Wall Street regerar.

Arne DahlDahl/Arnald ser tillvaron ur ett vänsterperspektiv och han är inte glad åt det han får skåda. Som dem skicklige kriminalförfattare han är bygger han konspirationsteorier som ser ut att sluta i ett totalitärt samhälle dit mänskligheten är på väg om den inte öppnar blicken och ser den skrift på väggen som redan finns.

Arne Dahls hemliga organisation bestående av handplockade poliser från hela Europa (med övervikt från Sverige) har denna öppna blick och tar upp kampen mot dessa mäktiga och hänsynslösa människor som bara är ute efter att berika sig själva än mer utan att ägna de fattiga satarna en tanke. De är hjältarna, de empatiska som tack vare tankeförmåga och humanism ska besegra ondskan. Det måste de göra ty detta är en kriminalfiction och i en sådans verklighet ska rättvisan – eller åtminstone det goda – segra. Sedan spelar det mindre roll att det spills åtkilliga hinkar blod innan sista sidan är läst.

Tankegången var ungefär densamma i Dahls tio romaner om Rikskriminalens A-grupp. Den hade också uppdraget att lösa våldsamma brott med internationell anknytning. Att Dahl är en bildad man vet man och han tycks kräva att läsaren ska ha samma referensramar. I böckerna om A-gruppen var det nödvändigt att kunna sin Shakespeare och gänget i Opcop är också filosofiskt lagda och strör med författarens hjälp citat från Machiavelli och andra klassiska typer omkring sig. Det blir mer idédebatt än deckare, fast den läsare som hänger med (som vi halvbildade ibland gör) kan få en känsla av att äntligen bli lite akademisk.

Tyvärr blir det lite väl mycket av den vara på bekostnad av det som genreläsaren vill ha – action. När den emellanåt kommer blir den som en pyspunka jämfört med mycket annat som skrivs inom gebitet.  Fast mot slutet är det riktig kämpaglöd som visas upp. Många, i synnerhet skurkarna, avlivas med bomber, granater och skjutvapen. Fast vi får oss lite biblisk helbrägdagörelse till livs – ett par av liken från en tidigare bok är återuppväckta.

Detta är den sista boken om Opcop och dess personager. Det är människorna jag kommer att sakna. De är så väl beskrivna och gestaltade att när de nu försvinner är det som om gamla vänner gått bort. Jag sätter min lit till att Dahl gör om konststycket att göra dem levande igen i ett annat sammanhang.

PER MAGNUSSON

Detta är den sista delen i serien om fyra böcker som handlar om OPCOP, en hemlig polisenhet inom Europol som leds av svensken Paul Hjelm. Han kommer i sin tur från den svenska A-gruppen som författaren tidigare behandlat i en dekalog.

Får vi nu aldrig träffa dessa poliser igen? Kommer de att vara saknade? Vissa kanske, andra inte. I och med filmatiseringen av böckerna om A-gruppen har en del karaktärer nu fått ett ansikte för oss läsare. På gott och ont. Rollsättningen kändes inte helt klockren när det gäller alla poliserna, huvudpersonerna. Men ändå, nu infinner sig en känsla av att vi läst färdigt om gruppens poliser. Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter, får gärna fortsätta med sina snillrikt konstruerade thrillers, men då kanske han ska skapa ett nytt persongalleri. Han är trots allt en av landets skickligaste i genren.

Som vanligt i Arne Dahls böcker är intrigen i denna bok oändligt komplicerad. Sannolikhetsgränsen tänjs ut rejält. Ett flertal mystiska parallellhistorier flyter till sist samman och får en (nåja) logisk förklaring mot slutet.

Författaren är bra på att ta upp brännande storpolitiska ämnen och nutidens moraliska dilemman. Centralt i Sista paret ut är den tilltagande egoismen och empatilösheten på jorden. Människor genmanipuleras till att sakna just empatigenen. Hemska tanke, vad händer om man skickar ut en hel armé med totalt känslokalla människor. Det är något som den nutida maffian funderar på att göra.

Paul Hjelm brottas inte bara med sin utredning, han gör det också med sina egna demoner. Han har sänt några av sina egna poliser i döden, de har blivit kidnappade och det gnager på hans samvete. Hur mycket skuld har han själv? Men bara det att han har ett samvete visar att han inte tillhör de empatilösas skara.

Arne Dahl skriver som vanligt på en svenska som förtrollar. Man kan stanna upp och smaka på när han använder ord som andra inte nyttjar. Och detta utan att det blir konstlat eller krystat. Trots bokens längd förmår han hålla både spänning och samhällsdebatt levande, även om det ibland kan bli lite väl mycket resonerande.
Alla hans fans väntar naturligtvis på vad författaren ska hitta på härnäst. En ny thrillerserie? Med eller utan de kända karaktärerna? Eller en helomvändning?

NISSE SCHERMAN

Taggar: , ,

  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22