Av Kjell E Genberg
Apec förlag, 2018
ISBN 978-91-8833319-3, storpocket, 368 sidor

Detta är en uppdaterad upplaga av boken som kom 2011, och i ett efterord påpekar författaren att den besserwisser som klagat på att en världsdel saknas, alltså Antarktis, så beror detta på att han inte hittat någon seriemördare där.

Detta är en gedigen journalistisk sammanställning av alla de kända seriemördare som figurerat i nyheter under århundradena. I ett inledande kapitel går författaren igenom århundradena, med den ungerska grevinnan Elisabeth Báthory från 1500-talet som uppseendeväckande start.

Den del som jag tycker är mest intressant är genomgången av hur man definierar seriemördare och hur arbetet med profilering växt fram. Det är mycket vetenskapshistoria och en bra grund för författare av deckare och tv-seriemanus att inse att profilering inte är någon konstart utan bygger på ordentlig statistik och bara är ett av många hjälpmedel i en omfattande vanligt polisutredning.

Där finns ett antal siffror att begrunda: USA har 76 procent av världens seriemördare, Kalifornien flest; 84 procent är vita, 14 procent svarta, 90 procent är män medan 65 procent av offren är kvinnor och i 89 procent är vita. De börjar i 20—30-årsåldern eller som tonåringar.

Men större delen av boken är indelad i världsdelar där mördarna presenteras som personer, hur de gått till väga och hur de avslöjats. En del namn känner man lätt igen, andra var nya för mig.

En kapitelrubrik är ”Seriemorden i Norden sker oftast på sjukhus” (men nyligen kunde man i tidningarna läsa en liknande historia i Tyskland). Norden har varit ganska förskonat från seriemord, och i den här upplagan har Thomas Quick/Sture Bergwall plockats bort.

Det är en tjock bok, och nyttan av den som uppslagsbok hade varit större om den haft ett register. Men för den som vill veta mer om verklighetens än om fiktionens periodvis ymnigt förekommande seriemördare är den god läsning.

LEIF-RUNE STRANDELL