Av Michel Bussi
Ne lâche pas ma main, 2013
Översättning Cecilia Franklin
Bokförlaget Polaris, 2020
ISBN: 978-91-7795-138-4, 327 sidor

Michel Bussi är en 55-årig fransk författare, statsvetare och professor i geografi vid universitetet i Rouen. Bussi har publicerat 15 böcker, varav tre tidigare har kommit ut på svenska (Tiden dödar långsamt, Svarta näckrosor och Trollsländan). Ne lâche pas ma main gavs ut 2013 och kommer först nu i svensk översättning som Se dig aldrig om. Bussi är en av Frankrikes mest lästa deckarförfattare och hans böcker har översatts till 35 olika språk.

Handlingen utspelar sig på semesterparadiset Île de la Réunion i Indiska oceanen. Martial och Liane Bellion njuter av sin semester vid hotellpoolen tillsammans med sexåriga dottern Sofa. Efter ett tag går Liane upp till rummet, men hon återkommer inte. När Martial går för att hämta henne är hon spårlöst försvunnen. Han kontaktar polisen som snabbt misstänker honom eftersom det finns blodspår i rummet, och ingen annan än Martial har varit där enligt vittnen. Städerskan har sett Liane gå in i rummet och är säker på att hon aldrig lämnat det.

Polisen Aja Purvi inser att Martial måste vara skyldig och åker till hotellet för att arrestera honom, men då har både Martial och dottern Sofa försvunnit. Hela polisstyrkan sätts in för att hitta dem, vägspärrar upprättas överallt och helikoptrar används i jakten på mördaren. En turbulent jakt startar över hela Île de la Réunion.

Det här är första boken av Bussi som jag läser. Han är en flyhänt författare med god fantasi och förmåga att ge liv åt sina karaktärer. Boken fångar snabbt mitt intresse med Lianes oförklarliga försvinnande. Bevisen hopar sig mot Martial men varför var det han som kontaktade polisen, och varför flyr han efter att ha gjort det?

Handlingen är på ett sätt tydlig och samtidigt svårgripbar, för snabba och oväntade kast ställer personerna i ny dager, och det som verkar säkert blir inte längre det, och den jagade blir den som jagar. Intrigen är fantastisk men störs av att vara splittrad och till och med rörig med ett hoppande mellan tre berättare (Martial, Sofa och Aja) och tider, samt en irriterande fixering vid klockslag genom hela boken. Bokens är ofta tröttsamt skämtsam och raljant i tonen utan att det behövs för handlingen. Tvärtom blir den istället alltför pratig.

Den mycket oväntade upplösningen kommer efter ett crescendo av jakt och flykt. Jag är trots allt inte imponerad över denna bok som ger ett alltför splittrat intryck.

LARS-ERIK HOLM

Michel Bussi. Foto Hervé Petitbon