Av Joël Dicker
La Vérité sur l’Affaire Harry Quebert. 2012
Översatt av Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand, 2014
ISBN 978-91-46-33423-5, 712 sid

Denna tredubbla metaroman har redan sålts till ett trettiotal länder något som för det mesta brukar bero mer på förlagens försäljningsskicklighet än på bokens kvalitet. Men den har kvalitet, vilket bevisas av att den hamnar på boktopplistorna runt om i Europa. Detta trots att den franskspråkige författaren kommer från Schweiz och romanens handling utspelas i New Hampshire i USA.

Det mycket skicklig hopskruvade romanbygget handlar om den mycket framgångsrike debutantförfattaren Marcus Goldman som hamnat i den författarens skärseld som kallas skrivkramp och hotas av stämning från förlaget om han inte kommer med det manus som finns kontrakterat.
Eftersom han kraftigt kört fast hör han av sig till succéförfattaren Harry Quebert som desslikes är hans gamle lärare och mentor och inbjuds hem till honom i Aurora i New Hampshire. Harrys bestseller heter “Roten till det onda” och det går en vecka innan Marcus fattar att han inte blir värst hjälpt av sin vän. Han återvänder hem till New York men innan dess hittar han ett fotografi föreställande Nola Kellergan. Det är taget sommaren 1975 då hon var 15 år och hade inlett en kärleksaffär med den nästan 20 år äldre Harry Quebert. Samma sommar försvann hon och Harry kräver att Marcus aldrig berättar om fotot.

Marcus hinner knappt till New York innan Harry ringer. Quebert är gripen för mord på Nola som polisen hittat nergrävd i hans trädgård tillsammans med originalmanuset till “Roten till det onda”. Nu reser Marcus tillbaka för att försöka hjälpa sin mentor, blir bekant med polischefen och tillsammans inleder de en utredning som visar sig bli mycket komplicerad och fylld av förväxlingar. Samtidigt släpper skrivkrampen och han börjar skriva på boken som han gett titeln Sanningen om fallet Harry Quebert.

Det är en rasande skickligt sammansatt intrig som Dicker presenterar. Vid sidan av det kriminella inslaget berättar den om författandets vedermödor och är fyllt av litterära referenser. Samtidigt uppfattar jag den som så pretentiös att man nästan sätter i halsen. Detta uppvägs dock av den humor som genomsyrar hela berättelsen.

Boken utspelas i flera tidsplan – huvudsakligen 1975 och 2008, men gör utflykter till andra tidevarv. I handlingen får man utdrag från Harry Queberts Lolitaliknande kärleksroman “Roten till det onda” och från den text som huvudpersonen Goldman skriver. Saker och ting hänger ihop på ett sätt som nästan får mig att tänka på Einsteins relativitetsteori. Den utspelas, som sagt i ett spann från 1970-tal till 2000-tal, men de människor som befolkar boken verkar höra hemma i en tidigare tid. Kan det ha något med ljusets hastighet att göra?

KJELL E. GENBERG