Av Johan Theorin
Wahlström & Widstrand 2011
ISBN 978-91-46-2122-7, 399 sid, inb

Johan Theorin har (tillfälligtvis) övergivit Öland och ostkusten för västkusten, en stad, Valla, som har vissa likheter med Uddevalla.

Han har också övergivit de övernaturliga inslagen. Här är det måhända inte en alldeles realistisk miljö (svårt att veta för den som inte varit inne på en sluten rättspsykiatrisk anstalt) men realistiskt nog för berättelsen.

Huvudperson är en manlig förskollärare med egna psykiska problem i bakgrunden och något som han inte vill omvärlden ska få vetskap om. Han får chansen att arbeta på det speciella daghem (förskola heter det) som drivs i anslutning till sjukhuset, som i folkmun kallas för Sankta Psyko. På daghemmet finns barn till de intagna och som ska ges möjlighet att få regelbunden kontakt med föräldern. På sjukhuset finns bl a en mycket omskriven seriemördare.

Huvudpersonen vill jobba på förskolan för han tror att han då kan få kontakt med en kvinna som han träffat i ungdomen och som då var hans enda vän.

Också andra förskollärare har egna motiv.

Det är en vardagsskildring med till en början små glimtar av detaljer som inte är speciellt vardagliga. Efter hand avslöjas bakgrunder och motiv.

En psykologisk spänningsroman kallas boken för på baksidan. Psykologisk thriller, och mot slutet mycket mer våldsam än psykologisk.

Det sker flera oväntade vändningar i berättelsen, men sådant kan ju inte avslöjas i en recension.
Vardagsskildringen känns naturlig, och personerna får vi lära känna. Dessutom finns frågan om hur samhället och omvärlden ska förhålla sig till dessa omhändertagna som inte är helt friska men också farliga för omgivningen eller sig själva. Nej, det är ingen social debattbok, men där finns en allvarlig grundton.

Spännande? Det börjar lugnt, men accelerationen är jämn.

LEIF-RUNE STRANDELL

Författaren till de tre prisade deckarna från Öland, Johan Theorin, släpper nu taget om ön och berättar en historia från Valla, en fiktiv ort på Västkusten.

Huvudpersonen, 29-årige Jan Hauger, får jobb på Gläntan, ett dagis som är knutet till Sankta Patricia, en sluten psykklinik som rymmer ”farliga” psykopater, och ökända våldsbrottslingar som seriemördaren Ivan Rössel.

Det är inte en händelse att Jan söker sig dit. Varken till förskolan eller till närheten till anstalten, som i folkmun kallas Sankta Psyko. Jan har ett ärende, en egen dold agenda. Det har fler i personalen på daghemmet. Sankta Psyko både skrämmer och fascinerar.

En negativ recensent skulle säga:

Det tar alldeles för lång tid innan det händer något i boken och när det händer något blir det för mycket på en gång. Trovärdigheten på både miljöer, personer och intrig är för låg.

En positiv recensent skulle säga:

Spänningen byggs upp gradvis. Det är lättläst och småmysigt med en dunkel känsla av att något obehagligt ska inträffa. Slutet överraskar.

Jag spårar inspiration från Denis LeHanes Patient 67 och kanske en och annan tidningsartikel om Thomas Quick, men riktigt obehagligt blir det aldrig. Ingredienserna får inte den rätta blandningen (krydda mer!) och trots det våldsamma slutet verkar Theorin vilja försöka mysa till det, liksom ursäkta sig för att det blev som det blev.

För all del – kom igen Johan!

PER ERIK TELL

Johan Theorin. Foto Nicke Johansson