Av Anders Fager
Wahlström & Widstrand 2011
ISBN 978-91-46-22096-1, 547 sidor, inb

2009 debuterade Anders Fager med Svenska kulter på ett litet (eget?) förlag, och fick mycket goda recensioner, också här i Dast. Måhända var det därför som stora W&W tagit hand om hans skrivande. Denna nya bok är egentligen tre där den första delen är samma som debuten. De övriga två är likartade: längre berättelser blandas med kortare Fragment, numrerade genom alla tre delarna.

Intrycket för debuten förstärks: han kan skriva och han kan få vardagens skräck att ta den alldagliga form som är mycket mer obehaglig än den utstuderat gotiska. Många av berättelserna kan läsas som vardagsrealistiska skildringar från nutidens Sverige. Från del ett finns tjejgänget från Borås som ska ut och dansa, från de nya delarna sexåringen på dagis på Kungsholmen i Stockholm som rymmer ut i parken och hittar en dinosaurie i ett hål i marken, en dinosaurie som kräver kött.

Lästa var för sig kan berättelserna ha en lite udda sväng på slutet, men tagna tillsammans, särkilt med fragmenten, får vi en bild av vår nutid där gamla skräckföreställningar plötsligt känns realistiska. Det är inte ett monster, inte en udda sekt av dyrkare av något vi andra inte känner till, det är en rad av grupper som ibland samarbetar, ibland bekämpar varandra.

Efter hand fogas pusslet samman, men helt färdiglagt blir det inte. Flickorna från Borås dyker upp både i nya berättelser och i fragment, en galen konstnär hittar vi också på flera ställen. Äldreboendet Trossen på Kungsholmen är också en plats som vi får flera aspekter på. Där vill vi nog inte hamna, men å andra sidan är problemen där nog undanröjda.

Jag gillar den här sortens skräck: vardagsskildringar, liksom några av John Ajvide Lindqvists romaner, där det över- och onaturliga finns i vår egen verklighet, inte långt borta i litteraturens Transsylvanien (även om Transsylvanien förvisso finns i verkligheten).

Men den här tjocka, tredelade boken känns också färdig. Jag hoppas att Anders Fager kan fortsätta att skriva, men ge sig på en mer sammanhållen historia. Det skulle vara spännande. Det måste inte vara övernaturlig skräck. Jag tror att han kan förmedla en alldeles vanlig vardagsskräck också.

LEIF-RUNE STRANDELL

Anders Fager. Foto Kalle Assbring