Av Daniel Rydén
Historiska Media, 2020
ISBN 9789177893271, inbunden, 230 sidor

Jag hade redan hunnit glömma Claas Relotius, trots att det bara gått ett par år sedan Der Spiegels prisbelönte stjärnreporter avslöjats som en storljugare som får uttrycket ”fake news” att verka lite mesigt. Så fort går tiden medan nya lögner och halvsanningar verkar fylla det offentliga rummet. Det är Daniel Rydén som påminner om Relotius i en genomgång av trettio gamla och färska bluffar. Här får den tyske reportern sällskap av en högst varierad skara gestalter från antiken och framåt: munkar och skumma affärsmän, äregiriga forskare, manipulativa mediefigurer, fuskare i sport och kultur samt en och annan påve.

Rydén är en god berättare som snabbt får fram poängerna utan att tappa de större perspektiven, även om dessa inte hinner bli mer än skisser och antydningar. Det är underhållande och oroväckande, inte minst med tanke på den roll som traditionella kunskapsgaranter i den lärda världen och ”gammelmedier” har spelat i bluffmakeriets historia. Karusellen må snurra allt snabbare med de nya sociala medierna, men mycket går igen sedan länge. Kanske är det som den gamle romaren Petronius påstås ha skrivit på Neros tid, att världen vill bedras. (Men det citatet är kanske också fejk. Enligt Wikipedia går det inte gå att hitta i Petronius texter.)

Bland Rydéns bästa berättelser finns den om den ryske fursten Potemkin och de kulisser som han påstås ha rest för att snygga till en påver rysk landsända när den gestaltades av inhemska och utländska kungligheter. Besökarna blev imponerade, men ryktet började gå om att Potemkin bluffat.

Inte särskilt troligt, menar Rydén med hänvisning till moderna historiker. Mycket pekar i stället på att det är begreppet Potemkinkuliss som är det verkliga lurendrejeriet, ett påhitt av furstens många belackare som inte uppskattade hans nära relation med Katarina II.

Frågan är ändå om inte Rydén kunde ha fokuserat sitt urval lite mer. Nu rymmer det också en del bluffar som snarast är vita lögner i mänsklighetens tjänst, inte minst för att rädda några av Berlins sista judar undan en transport till Auschwitz. Det gemensamma är kanske människors förmåga att bli bedragna, men nog har syftet och omständigheterna betydelse för bedömningen av bluffen.

Samtidigt är urvalet lite snävt. Att det nästan bara är män som står för bluffarna i Rydéns bok förvånar kanske inte eftersom de handlat om pengar, makt och ära inom områden som män länge har dominerat, men historien inte kan det väl helt saknas kvinnor som ljugit och bedragit i offentliga sammanhang? I stort sett är det också bara bluffar från Europa och Nordamerika som återges. Det verkar snålt mot andra delar om världen om bluffandet är något genuint mänskligt.

Så kan man fundera, men det visar bara att Rydén har skrivit en tankeväckande bok i faktaresistensens tidevarv.

PÄR ALEXANDERSSON

Daniel Rydén. Foto Johanna Jeansson