Av Björn Öijer
Recito Förlag, 2020
ISBN 978-91-7765-41-4, 228 sidor

Det var inte många av ”general” (egentligen överstelöjtnant) George Armstong Custers soldater som överlevde striden vid floden Little Big Horn 1876 då det var meningen att Sjunde kavalleriet skulle utplåna sioux- och cheyennehövdingarna Sitting Bulls och Crazy Horses stammar som samlat sitt folk där för buffeljakt. Custers män lämnade Fort Lincoln säkra på att kunna fösa tillbaka indianerna till reservatet de lämnat och därmed ansågs som ett hot. De räknade med att de lätt skulle besegra indianerna som de trodde uppgick till cirka 1.500 enligt den rekognoscering som gjorts. Uppenbarligen var de många fler och det gick som det gick.

En som var med vid slaget svar svensken Ansgarius Borén från Östergötland och han är huvudperson i Björn Öijers faktaroman Poeten som red med Custer. Författaren har verkligen krupit in under skinnet på honom och är dessutom noga med de historiska detaljerna. I många av de filmer och texter som producerats om denna drabbning talas om Custers långa, fladdrande hår. Jag har själv bidraget till att föra den historieförfalskningen vidare i en av mina böcker från tidigt 70-tal. I själva verket var han nyklippt, vilket Öijer noterar i en bisats.

Vänskapen bland officerarna var inget att skryta om. Major Marcus Reno – en fylltratt – och kapten Frederick Benteen, Custers underlydande, drog inte alltid jämnt med sin ledare. I synnerhet Benteen kritiserade honom så fort han kom åt. Kanske berodde det på att han lånat Custer pengar som aldrig återbetalades som gjorde att han alltid refererade till ”generalens” memoarer Mitt liv på prärien som Mina lögner på prärien.

Om denna ovänskap hade något att göra med de beslut som fattades den ödesdigra stridsdagen är ovisst men kan inte uteslutas.

Borén (1848–1889) föddes som Ansgarius Andersson. Som 22-åring döpte han om sig efter sjön Boren vid vilken han var uppväxt. I Öijers bok är det han som berättar om soldaternas vardagliga sysslor på väg till valplatsen, något som ger en extra dimension åt berättelsen. Lönerna utbetalas långt ifrån krogar och bordeller för att de unga männen inte ska frestas att smita, en kamrat bli biten av en skallerorm men räddas till livet – av whisky. En snöstorm överraskar dem i Bad Lands och ökar på styrapatserna.

För amerikanerna slutar kampanjen i moll. Inte många överlever bataljen på kullen vid floden. En av dem är Ansgarius Borén och ytterligare en svensk fanns också med bland de lyckliga. De som flyttat från Sverige till USA var patriotiska gentemot sitt nya hemland. I det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 deltog cirka 3.000 av dem, betydligt färre dock i striderna mot indianerna.

När Borén lämnat det militära anslöt han sig till den väckelserörelse som grundade på Emanuel Swedenborgs tolkningar av Bibeln och blev elev vid Nya Kyrkans prästseminarium i Philadelphia. Hans diktning blev känd inom dessa kretsar.

Öijers roman om hans liv är intressant. Svenskens öde sammanfaller med den sista fasen i de vitas övergrepp på Amerikas urfolk, skriver förlaget i sin reklam om boken. Det är ingen osanning.

KJELL E. GENBERG