Av Dick Sundevall
Albert Bonniers förlag 2009

Journalisten och författaren Dick Sundevall har med denna bok följt upp sin granskning av den svenska polisens – i hans mening olagliga – infiltratörsverksamhet som påbörjades i boken Hanteraren. Peter Rätz avslöjades som polisinfiltratör efter en incident i Falun och han har inget gott att säga om journalisten vid Dala-Demokraten som släppte bomben eftersom han sedan dess tvingats leva mer eller mindre som statslös flykting. Sundevall har intervjuat honom på hemliga platser i både öst och väst och det är förvånande hur pass själsligt frisk den mannen tycks vara efter lång tid i skärselden.

Sundevall har ett par ärenden: han vill att polisen slutar använda privatpersoner som infiltratörer i kriminella grupperingar och att få länspolismästare i Stockholm Carin Götblad åtalad, dömd och avskedad.

Rätz tog sig in i ligor som Brödraskapet MC, Hells Angels, Bandidos och öststatsgäng under sina nio (!) år som hemlig agent, då han så gått som dagligen riskerade livet. Det gör han fortfarande – han har ett pris på sitt huvud från banditer som vill hämnas för att han avslöjade dem och skickade en hel bunt människor (han uppger att det kan vara så många som hundra) i fängelse. Bara ett fåtal poliser visste att han var deras framgångsrikaste infiltratör. Resten av polisen trodde att han var en svårartad gangster vilket gjorde att han hade fiender vart han än vände sig. I hans papper stod att han var en extrem våldspsykopat som totalt saknar empati för andra levande varelser och alltid går beväpnad samt ät extremt vapenkunnig.

Undra på att gangsterligorna ville ha en sådan man i sina led.

Götblads roll i det hela presenterades utförligt i Hanteraren men sammanfattas i denna bok. Vid ett narkotikatillslag på Gotland lyckades Rätz locka en narkotikahandlare i fällan. Han blev dömd, men enligt Rätz och Sundevall inte för det han borde ha åkt fast för. Götblad var, enligt dessa båda, väl underrättad om det rätta förhållandet men har under ed förnekat all kännedom om saken.

Med statistik och journalistiskt grävande vill Sundevall bevisa att svensk polis (det vill säga högre befattningshavare) begår brott och man må säga att han är mycket skicklig med spaden och med att få viktiga personer inom rättsväsendet att svara på hans frågor.

Men samtidigt ryggar man en aning. Människor med ärenden tenderar att få tunnelseende. Det finns ingen anledning att tvivla på de enskilda delarna i berättelsen men ändå är jag inte tvärsäker på att helhetsbilden blir sådan som Sundevall framställer den. Han kan ha rätt, han kan ha fel. Kanske tiden kan utvisa ett resultat.

Säkert är dock att polismyndigheten genom att placera privat­personer i livsfarliga situationer (och betala dem som om de vore polska städerskor) utan att ställa upp är det blir kris är moraliskt förkastligt. Det är olagligt att använda sig av andra än poliser och därför kan de inte heller användas i domstolar. Sundevall skildrar ett Sverige som liknar USA:s Watergate och han har utsett Götblad till Nixon.

Tuffingen Rätz har ett Janusansikte. Sundevall beskriver honom om en rädd och misshandlad pojke som på pojkboksmanér till sist slog tillbaka. Han är mycket social, kul att umgås med och en hejare på att beställa (och laga) god mat. Sitt infiltratörsuppdrag antog han eftersom han drevs av en vilja att sätta dit svåra skurkar. Jag läser det och förvandlas till Rellingen.

Men boken Peter Rätz – nio år som undercoveragent är spännande som en thriller av någon av den genrens stora. Man vill så gärna tro på historiens alla delar och känner instinktivt att det är något skumt med svensk polis. Fast sen sover man på saken …

KJELL E. GENBERG

Dick Sundevall. Foto Cato Leino