Av Joel Dahlberg
Ordfront 2012
ISBN 978-91-7037-549-1, 214 sidor

Ekonomiska katastrofer har behandlats i thrillers tidigare. Och James Bond avvärjde attack mot USAs guldförråd i Fort Knox. Pengar är ju också en vanlig ingrediens i soänningslitteraturen.

Men det kan vara spännande, rent av skräckfyllt, att läsa om pengar i en faktabok, som denna. Det är undertiteln som är det viktiga: Tryggheten som gick upp i rök. Omslaget har samma färg som det orangea kuvertet, mycket avsiktligt. Det brukar också vara en skräckfylld läsning, om man nu begriper vad som står där.

Joel Dahlberg, ekonomijournalist numera på Svenska Dagbladet, har tidigare gett ut Bankbluffen. Här granskar han det nuvarande pensionssytemet, som, påpekar han och intervjuade flera gånger, är så fiffigt att när det nu väl är igång behövs inga politiska beslut. Systemet sköter sig själv. Sverige torde vara ett av få länder där man lyckats sänka pensioner, som skett de senaste åren, utan att någon politiker behövt fatta ett så otrevligt beslut. Och därmed finns det ju heller ingen vi kan klaga hos och kräva ansvar av,

Det som skett är att den s k bromsen (när ekonomin i landet går dåligt och beräkningarna visar att pengarna inte räcker så minskas utbetalningarna) slagit till. Nu heter det förstås inte broms, i regelverket heter det automatisk balansering. När den detaljen lades till efter det att det nya pensionssytemet varit i gång några år så försäkrade den då socialdemokratiska socialförsäkringsministern 1998 att bromsningen knappast var ett problem men möjligen skulle kunna slå till efter en lång tids extremt dålig tillväxt eller stor utflyttning från landet. Men redan efter fyra år började varningarna komma.

Att de flesta som redan gått i pension har det hyfsat ekonomiskt beror mycket på att alla födda före 1954 också får pengar från det gamla ATP-systemet. I boken finns några skakande exempel på att den som är född senare och jobbar i 45 år med medelinkomst ändå bara kommer att få ut lite mer än den som aldrig jobbat och får garantipension. Det kan komma pensionsuppror.

Systemet, inklusive premiepensionen, är våra politiker stolta över och berättar om för omvärlden. Men när riksdagsmännen själva skulle få ett nytt pensionssystem, och som utredare och remissinstanser tyckte skulle byggas som det system väljarna fått, ändrade de sig och valde ett som liknar det gamla ATP med garanterad nivå med mycket kortare intjänandetid.

Politikerna slipper bekymren med systemet, banker och fondförvaltare och ekonomiska rådgivare tjänar bra på att ta betalt för att ta hand om våra pensionspengar.

Det är lättläst, pedagogisk och oroväckande läsning. Tipsen, också från pensionsexperten förre generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG Scherman, är att politikerna nog inom något eller ett par decennier måste göra något.

Till dess för vi spara själva om vi inte ska landa med bara hälften av slutlönen i pension. Eller arbeta väldigt, väldigt mycket längre. I slutet av boken finns en genomgång av de största fonderna inom premiepensionen. Kan kanske lugna någon.

LEIF-RUNE STRANDELL