Av Kjell E. Genberg

Karin Fossum har kommit med sin åttonde bok på svenska. Den heter Den som älskar något annat (Forum, översatt av Ulf och Helena Örnkloo) och har pedofili som huvudtema. Till skillnad från många andra böcker som handlar om sådana saker är inte Fossum stenhårt fördömande. Hon ser dessa människor som individer med känslor, även om de kan vara svåra att begripa sig på för ”normala” människor.

Karin Fossum anser att allt i en pedofils liv inte handlar om sex. De som har denna läggning är ofta mycket vänliga och tycker att de hyser en uppriktig kärlek till barn. När de åker till varma länder för att få utlopp för det de känner tycker de att de tar hand om sina partners och vägrar inse att barnen är offer. De inser inte att barn som utnyttjas sexuellt kan få skador, både psykiska och fysiska – skador som i extremfallet leder till döden.

I upptakten till Den som älskar något annat är den närapå medelålders paret Kristine och Reinhardt ute på promenad. Vid foten av ett träd finner de en blek pojke död. Han har bara en t-shirt på sig.

En bit därifrån har de mött en man som liknar H. C. Andersen. Han haltar något och tycks undvika parets blickar. Mannen blir givetvis misstänkt och Reinhardt får äntligen ett intresse i livet – han ska följa utredningen så nära det går.

Det fantastiska med Karin Fossums böcker är att hon till skillnad från många skildrare av grova brott undviker spekulativa grepp. Hon beskriver sina missdådare på ett förlåtande sätt, utpekar dem inte som monster. Vad får en ”vanlig” människa att begå ett rysansvärt brott? Det är en fråga som romanerna jagar svar på.

Även i denna bok är det den kloke kommissarien Konrad Sejer som spelar huvudrollen i den grupp som jagar pedofilen och samtidigt försöker finna ytterligare en pojke som försvunnit.

När försvinnandet är löst och pedofilen gripen sitter man där med gapande mun och funderar över vad som är värst – ett mord i hastigt mod eller ett dödsfall som beror på rädsla för sina föräldrar.

Det här är en utmärkt roman, köp den. Att den råkar handla om ett brott och en utredning bör inte avskräcka folk av det slag som ivrigt påstår att de aldrig läser deckare. Fossum skriver bättre romaner än många av dem som haussas upp av de ”fina” recensenterna.