Av Nanna Johansson
Albert Bonniers förlag, 2016
ISBN 978-91-0-016121-7, inbunden 223 sidor

Novellsamlingen Paradise av Nanna Johansson är en till formatet liten volym, med ett vemodigt landskap i akvarell av Stina Johnson som omslagsbild. De drygt tvåhundratjugo sidorna innehåller tio korta berättelser med var sin illustration. En prydlig lättviktare av en ung skribent som prövar sig fram, kan man tro vid första anblicken. Men skenet bedrar. Det finns en oväntad tyngd och svärta i de tio novellerna, som är skapade av en erfaren författare.

Nanna Johansson är född 1986, men hon har redan en imponerande bibliografi inom olika genrer. Hon har publicerat bland annat flera seriealbum samt böcker med så skiftande titlar som Hur man botar en feminist, Drottningen av Rottneros och Omänniskor. Novellsamlingen Paradise är hennes tionde utgivna verk. Dessutom är hon sedan flera år aktiv som programledare och radioröst och driver podcasten Lilla Drevet tillsammans med Liv Strömqvist och Ola Strömholm.

Enligt baksidestexten är det gemensamma temat för de tio novellerna att de handlar om ”obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt”. Även om jag inte helt ställer upp på förlagets svepande formulering, så är det uppenbart att alla de kvinnor som vi möter har problem med relationerna till sin omgivning.

Nanna Johansson växlar mellan att skriva i första, andra och tredje person, men oavsett tilltalet är varje novell berättad ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv. Vi möter bland annat en tonårig lillasyster i ett villaområde, som blir pyroman för att fånga föräldrarnas uppmärksamhet; en ung politiker i Almedalen, som känner sig hotad av partiets nyaste stjärnskott; och en nybliven student, som finansierar sin lyxkonsumtion genom utpressning. I titelnovellen Paradise hänger en arbetslös alkoholiserad kvinna med det ölande A-laget på förortens sunkiga kinakrog och orsakar därmed att hennes tonårsdotter blir skolans mobboffer.

Novellernas kvinnliga huvudpersoner är i skiftande åldrar och kommer från vitt skilda miljöer, men alla etablerar de snabbt en dålig stämning i berättelsen och sprider en obestämd känsla av olust till läsaren. Nanna Johansson har förmågan att teckna en levande miljö och atmosfär genom att beskriva små typiska detaljer och fånga upp träffsäkra tonfall hos sina rollfigurer. Där har hon sin stora styrka som berättare.

Novellen är en konstart där läsaren ofta förväntar sig en knorr, en oväntad vändning i själva upplösningen. Men Nanna Johansson är frikostig med att lägga in klara läsanvisningar i texten som alltför ofta skapar en övertydlighet. När novellens slut nalkas är läsaren sedan länge förberedd på den oundvikliga katastrof som infinner sig. Där ligger också bokens svaghet.

Novellsamlingen Paradise visar att Nanna Johansson är en författare som kan konsten att bygga upp både spännande intriger och intressanta karaktärer. Boken är full av goda uppslag. Men ofta kommer historien av sig innan den hunnit utveckla sig fullt ut. Kanske borde Nanna Johansson fånga upp sina ”obehagliga kvinnor” och våga fördjupa sin skildring av deras inre? Det skulle kunna bli en både spännande och insiktsfull berättelse om människans villkor i dagens Sverige.

LENA LUNDGREN

Nanna Johansson. Foto Emil Malmborg