ODJUR

Oct 7th, 2021 | By | Category: 2021-10 okt, Recension

Omslag till OdjurAv Donna Leon
Beastly Things, 2012
Översättning Ing-Britt Björklund
Forum, 2021
ISBN 9789137159638, inbunden, 285 sidor

I mer än tjugo böcker har Donna Leon låtit kommissarien Guido Brunetti lösa mordgåtor i Venedig. Trots den skimrande och suggestiva inramningen är det mest dov polisvardag som hon berättar om. Morden är lika brutala i Venedig som överallt annars, och motiven lika sjaskiga. Själv sticker kommissarie Brunetti ändå ut som en ovanligt sympatisk och belevad utredare, redo att upprätthålla lag och anständighet i stadens gränder och kanaler.

Anständigheten är nog så viktig. Brunetti bor i en lägenhet med takterrass, äter gott hemma och ute och är ständigt beredd att föra bildade samtal med sin fru, som är universitetslärare och försedd med skyddande släktband till de högre politiska maktsfärerna. Men polityr är inte mycket värt i Leons böcker. Brunettis anständighet består främst av en frasfri, inkännande och mycket praktisk humanism. Det kan behövas när oanständigheten frodas runt honom. Hans hemstad är knappast ett centrum för Italiens kriminalitet, men politiker, polischefer och affärsmän med och utan maffiakontakter skyddar och stödjer varandra.

Så även i det senaste tillskottet på svenska i romanserien, en bok som fått vänta i nästan tio år på att bli översatt. Här får Brunetti bege sig till fastlandet och det närbelägna Mestre för att reda ut varför en man har hittats knivmördad i en liten kanal som rinner ut mellan palatsen vid Canal Grande. Spåren leder till ett slakteri med tveksam djurhantering, där den döde arbetade som veterinär för att kontrollera att inte sjuka djur slaktas och deras kött säljs vidare som föda. De odjur som titeln syftar på visar sig, föga förvånande, uppträda i mänsklig skepnad och drivas av en mycket mänsklig girighet.

Intrigen är intressant, men rätt enkel och utan större överraskningar. Det är alltså knappast för spänningens skull som Odjur är värd att läsa. Kanske är det inte heller för Donna Leons kritiska udd mot den moderna djurindustrin och den samtida italienska politiken. Det är lätt att hålla med henne, men mycket av det har sagts förr. I stället är det de litterära kvaliteterna med lockande sidospår, träffande liknelser och kloka reflektioner som ger behållning.

Särskilt två kapitel lyser upp texten och överskrider gränserna för en humanism som struntar i resten av skapelsen. Det ena handlar om Brunettis mardrömslika slakteribesök och det andra om den smått paradisiska upplevelsen av hur folk och fä förenas i sorgen över den mördade veterinären vid hans begravning.

PÄR ALEXANDERSSON

Donna Leon

Donna Leon. Foto Ola Kjelbye



  Relaterade poster:
Fatal error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22