Av Göran Hägg
Norstedts 2008

På sidan 93 skriver Hägg, när han refererar till en tidningsledare författad av Benito Mussolini, att ordet “intressant” betyder att man knappast kan uttrycka sig mindre entusiastiskt.

Hägg har för en gångs skull fel. Hans bok Mussolini – en studie i makt är sagolikt intressant för alla som vill veta mer om förra seklets historia, och jag är mycket entusiastisk. Nå, boken är kanske en mindre händelse än den italienska erövringen av Fiume (som ledaren hänvisade till) men som svensk biografi över fascistledaren Mussolini är den faktiskt storslagen.

Det har kommit ut en hel del beskrivningar av Mussolinis liv, de flesta med utgångspunkt från segermakternas intresse av att svartmåla tidigare fiender. Hägg har med sin bok lyckats åstadkomma den första moderna svenska biografin om den italienska diktatorn som från början av sin politiska karriär var oerhört populär hos det nyligen enade italienska folket. Han gjorde nytta – dikade ut träskmarker till jordbruksmark och utrotade samtidigt myggspridda sjukdomar, byggde vägar som gav världen det nya ordet autostrada – men fastnade till sist i den berusande maktfällan och tappade det omdöme som var så omvittnat i begynnelsen.

Visst, han var en maktmänniska som identifierade sig med folket som han ville väl. Men i motsats till sin lärjunge Hitler var han inte rasist och dessutom var han mycket arbetssam och inte benägen för vänskapskorruption, vilket kunde bero på att han inte hade några vänner, en sak som han gärna skröt om. Il Duce var, skriver Hägg, inte ute efter att sko sig själv ekonomiskt, men han tackade inte heller nej till glansen som makten gav och absolut inte till alla erotiska erövningar som en högt uppsatt ledare kunde njuta av.

Erotiska erövringar var en sak, territoriella en annan. Han menade att Italien, likt Storbritannien, Frankrike och flera andra länder, av prestigeskäl måste ha kolonier. Därför startade han krig i Afrika. Det var oklokt – åtminstone sett i backspegeln.

Det är en i Häggs berättelse påfallande mild diktator som beskrivs. När Hitler och Stalin sparkade folk ur sina led blev dessa nästran alltid likviderade. Il Duce lät de han offrade leva, nöjd med att han befäste sin ställning…

Mussolini var enligt många bedömare en bildad, beläst och språkkunnig man – till skillnad mot Hitler som var en ”okunnig och fördomsfull bracka” och en man han avskydde.

Att han till sist slog sig samman med den tyske diktatorn var början till slutet – då total makt förvandlades till total vanmakt. Och slutet blev otäckt. De flesta av oss minns bilderna av den döde diktatorn hängande upp och ner från en  bensinstation i Milano efter att han och älskarinnan dödats av partisaner.

Hägg är – åtminstone från början – sympatiskt inställd till sitt objekt, den gamle socialisten som dämpade kyrkans makt (för att sedan ändra sig). Sedan, när tyska påtryckningar får Mussolini att bli antisemit och klamrar sig fast vid makten för maktens skull tar Häggs sympatier slut men man kan ana ett visst medlidande men härskaren som blir allt sjukare och måste följa med i tidsandans karusell.

Hägg omvärderar kanske inte historien om Benito Mussolini men han nyanserar den på ett förmodligen nödvändigt sätt.

KJELL E. GENBERG