Av Nick Stone
Mr Clarinet 2006
Översatt av David Nessle
Norstedts 2011

Hur fångas man av en roman och får lust att läsa vidare? Förmodligen varierar svaren på denna fråga stort mellan olika läsare. Själv fångas jag av ett skickligt och spänstigt språk. Förmågan att formulera sig är viktig. Där skiljer det sig kraftigt åt från nobelpristagarnas skärpa till skräpböcker, stil Liza Marklund.

I Mr Clarinet av deckardebutanten Nick Stone läser jag (i David Nessles översättning) redan på sidan 13 följande underbara passage:

“Jag kunde tydligt se hur hans liv skulle gestalta sig om ett år eller två. Han skulle bo i en enrummare med solkiga tapeter, krigande kackerlacksstammar och en uppsättning regler på dörren, handskrivna på felstavad spanska. Han skulle höra grannarna gräla, knulla, prata, skrika från alla håll omkring sig. Hans liv skulle vara en kantstött tallrik, en kniv, en gaffel och en sked. Han skulle spela på lotto och konstatera att han inte hade vunnit genom att titta på en liten TV med ostadig bild. En långsam död, ett gradvis utslocknande, en cell i taget.”

Här skildras en miljö jag jobbat med i Tennessee Williams The strangest kind of romance, som jag satt upp i Uppsala 1963 och Lund 2010. Livet åskådliggörs även där på simplaste existentiella nivå. Jag forskade på topikaliska bindningar (sammanbindningsled) då jag läste till gymnasielektor i svenska och har sällan mött en så tät och levande text. Ta  t.ex. det allitterativa “krigande kackelstammar” som röjer en ovanlig insikt och iakttagelseförmåga!

Hela boken är sedan stilistiskt ytterst njutbar. Det handlar om förre Miamipolisen Max Mingus som i sju långa år suttit i fängelse, sedan han dödat två barnamördare. I fängelset uppvaktas han frekvent av en multimiljonär som vill ha hans deckartjänster. Slutligen blir han fri och får då ett erbjudande om att spåra en femåring som kidnappats på Haiti. I kärnan av mysteriet rövas haitiska barn bort, hjärntvättas och blir sexleksaker åt utländska pedofiler.

En av de många ledtrådarna är Manets berömda flöjtspelande gosse från 1866 – originalet hänger på Louvren. I dessa tider när barnpornografi diskuteras undrar man vilka idéer och tankar som finns bakom konstnärers bilder av barn – t ex Carl Larssons berömda Graziella, som visar en naken, förpubertal flicka. Nu står en serietecknare inför domstol för att ha ett  naket barn i datorn, medan Larssons bild från 1888 kom på svenskt frimärke. Konsekvent?

Pedofili är något av det värsta man kan tänka sig. Utnyttjade barn drabbas – om de inte får sakkunnig hjälp – av livslång ångest och kan bli pedofiler själva. I Mr Clarinet kommer Max Mingus fram till ett dataregister med 2.479 köpare, bl.a. senatorer, kongressledamöter, bankirer, diplomater, börsmäklare, präster, militärer, advokater, affärsmän, skådespelare, rockstjärnor, filmproducenter, läkare, regissörer och högt uppsatta polischefer. Det senare hade vi f ö ett uppmärksammat fall av nyligen här i Sverige …

Och de högt uppsatta personerna “vill att produkten ska hålla en viss standard”. Produkten det är –  barnen!

En av de mest meningsfulla och tänkvärda kriminalromaner som undertecknad läst. Och jag har nog läst en 40.000 deckare!

JEAN BOLINDER