Av Richard Berghorn (Red)
Minotauren 2002

Stackars Rickard Berghorn! Som nu för andra gången på kort tid åkt på mig som recensent av en av sina produkter (Han ger också ut böcker på sitt förlag Aleph).

Fast kunde man inte lika gärna säga stackars mig? Som i och för sig gärna läser 1800-talspionjärer, som Edgar Allan Poe, Sir Arthur Conan Doyle och Jules Verne, men annars ställer mig tämligen avvisande till fantasygenren. Dvärgar, svartalfer, alver, älvor, feer, gnomer, hober, småtroll, vättar, hustomtar, pysslingar, smurfer och så vidare gör mig lätt illamående. Och då har vi inte ens börjat tala om de ariska svärdsbärarna eller de onda raserna …

Men Minotauren – tidskrift för skräck, fantasy och science fiction, åtminstone dess trettonde nummer, med Berghorn vid rodret lycka faktiskt helt navigera undan från fantasyns fascistiska huvudfåra. C.S. Lewis/J.R.R. Tolkien-traditionens unkna människosyn, grundad i samma mossiga indoeuropeiska ras- och mytteorier som nazisterna var så förtjusta i. Huvuddelen av tidskriftsnumret ägnas istället en gammal bortglömd skräckförfattare, Arthur Machen (1863-1947), som uppenbarligen H.P. Lovecraft en gång ska ha jämställt med Poe. Ola Svensson ger oss alla fakta i en lång essä och Berghorn har översatt en av författarens noveller, Det inre ljuset. (Mer av Machen kommer dessutom i antologin Det vita folket och andra fantastiska berättelser, som Aleph ger ut i juni.)

Indisk, och därmed väl också indoeuropeisk, är förvisso den spökhistoria som Bertil Falk bjuder på, men alls inte unken. Minotauren börjar bli alltmer lik DAST Magazine, kanske beroende på att både Berghorn och Falk är så flitiga och brukar förekomma i båda publikationerna. Den inbitne DAST:aren bör definitivt ha båda.

Johan Theorins teori om alla sluts slut var provocerande – men välformulerad. Förresten, på tal om slut, måste inte engelskspråkiga biobesökare fråga sig varför alla svenska filmer slutar med ordet ”slampa”? Var det i själva verket därför myten om den svenska synden uppstod?

JAN HOFF