Av Helena Sigander
Mälaröbörsen 2001

På titelsidan står: “Spänningsroman…” Spännande, javisst, men allra mest en polisroman när den är som bäst, när man får möta poliserna som personer, individer och som kollektiv. Men också övriga personer får korta men pregnanta porträtt, några så pass diffusa att spänningen kan bibehållas.
För det är ju spännande, och mest imponerande att förfallaren lyckas både att få läsaren att avslöja brottslingen tidigt, men ändå inte. In i det sista är det oklart, och finalen är en klassisk thrillerupplösning: skall de hinna, skall de lyckas…
Helena Sigander har gett ut ett par böcker med en kvinnlig privatdetektiv som hjälte, mer konventionella i sin uppläggning. Här är det en kvinnlig närpolischef som har huvudrollen, som brottas både med sitt klimakterium, sitt privatliv och arbetet. Schablonerna är få, och polisintendent Maria Louise Magnusson är en välgörande kontrast till manliga motsvarigheter i litteraturen (hur det är i verkligheten kan jag inte bedöma).
Dessutom är bokens komposition inte den konventionella. Som mellanstick finns hela tiden förhör under domstolens förhandlingar, alltså den rättegång som följer på historien, och vi får också följa både offer och förövare i korta glimtar mellan polisernas kronologiska utredande.
Jag hoppas få träffa Kungsholmens närpolisstations personal fler gånger, och inte bara i veckotidningar där de redan dykt upp.

LEIF-RUNE STRANDELL