Av Masha Gessen
The Man Without a Face 201
Översatt av Nille Lindgren
Brombergs Bokförlag 2012
ISBN 9789173373814, 416 sidor

En sak står klart när man läst Mannen utan ansikte: Masha Gessen hatar Vladimir Putin innerligt. Resten är däremot inte lika övertygande. Väldigt mycket att hennes slutsatser är baserat på indicier och den på förhand bestämda åsikten att Putin helt enkelt måste vara inblandad i varje nämnd situation. Ibland verkar hon inse detta och poängterar att hon egentligen inte vet, men det fungerar föga i en bok där det är svårt att som läsare veta skillnaden mellan fakta och obevisade anklagelser. Fotnoter finns det visserligen gott om, men vem har tid att kolla igenom dem? Den största bristen är alltså att man i tidigt stadium börjar undra hur mycket man vågar ta för sanning.

Inte för att jag tror gott om Putin själv. Det står bortom allt rimligt tvivel att mannen är en skurk, en gangster som styr Ryssland som sitt egna förväxta La Famiglia.

Enligt Gessen började det hela med president Jeltsin. I slutet av 90-talet ansåg de flesta ryssar att landet var på väg att förfalla och alla anklagade presidenten. Den politiska eliten hade övergett honom. Snart skulle det bli presidentval och Jeltsins efterträdare skulle vinna billiga poäng hos befolkningen genom att ställa honom inför riksrätt. Detta ville Jelstsin förhindra till varje pris. Putin var då bland sina närmaste känd för att vara lojal, omutbar och sakna ambitioner. Därför sågs han som den bästa, eller kanske till och med den ende, kandidaten.

Jelstin avgick nyårsnatten 1999, Putin tog över och gav Jelstin åtalsimunitet.

Så gott som omedelbart visade Putin att han minst sagt hade ambitioner. Kritiker trakasseras, utsätts för skenrättegångar eller mördas på äkta gangstervis. Media nationaliseras och tvingas agera propagandaapparat för Kreml. Olje- och gasindustrin hamnar i Putins klor. Presidentvalen riggas så han garanteras jordskredssegrar. Väst å sin sida, trötta på Jeltsin manér, tittar snällt på i hopp om att Putin ska vara mannen de kan göra affärer med. Idag vet vi att landet är genomkorrupt, rättsväsendet fungerar inte alls och få försvarar Putins politik. Investerare flyr landet. Landet är på väg mot ett större förfall nu än under Jeltsins tid. Det är gamla KGB som bestämmer. Landet har återigen i praktiken blivit Sovjet.

Bokens bild av Ryssland som en brutal skendemokrati, helt likgiltig för vanliga människors väl och ve är övertygande. Men resten känns antingen överdrivet eller kanske till och med falskt. Är Putin en tjuvaktig Stalin-look-a-like som inte kan låta bli att stjäla ens när han är på utlandsbesök? Och var verkligen Ryssland på väg åt rätt håll när en fåtal superrika individer tog kontrollen över hela ekonomin? Var Ryssland ens på väg att bli en respektabel demokrati under Jeltsineran?

Gessen svarar (eller åtminstone antyder) ”ja” på alla tre frågor. Själv svarar jag likadant nu som innan jag läste Mannen utan ansikte: vet inte, nej och nej.

En lärdom är att bara för att man hatar någon innerligt blir inte alla illasinnade rykten sanna. Men det betyder absolut inte heller att Gessen ljuger, har fel eller ens överdriver. Det betyder bara att jag som läsare inte kan veta skillnaden. Har man det i åtanke så är detta fortfarande en läsvärd bok om vårt stora och uppenbart ruttnande grannland.

JOHANNES GENBERG