Av Dan Josefsson
Lind & Co 2013
ISBN 978-91-7461-210-3, 553 sid

I dag – 17 november 2013 – nås jag via DN av nyheten att psykologiprofessor Sven Å Christianssons bok I huvudet på en seriemördare inte längre får användas i undervisningen på universitetet. Det var nog ett ganska väntat beslut efter de avslöjanden om Christiansson som gjorts i journalisten Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga. Av alla som halkat snett under den långdragna Thomas Quick-såpan är det psykologi- och minnesprofessor Christiansson som allra mest svikit sitt uppdrag genom att ingå i den ”sekt”, styrd av den rätt okända psykoanalytikern Margit Norell (1914–2005), som förvandlade den misslyckade rånaren och sexbrottsligen Sture Bergwall till den maniske seriemördaren Thomas Quick.

Norell publicerade inte mycket men var övertygad om att alla slags psykiska besvär orsakades av undanträngda sexuella övergrepp i barndomen vars minnen endast gick att komma åt via psykoterapi av hennes egen hemsnickrade sort. Kring sig samlade hon ett antal patienter, de flesta med en åstundan att själva bli analytiker med egen patientdivan, och de kom att samlas på Säters sjukhus (egentligen Skönviks rättspsykiatriska klinik som ligger utanför Säter) där Sture Bergwall var intagen. Som så många sektmedlemmar – psykologen Birgitta Ståhle, läkaren Göran Kjellberg (som dock omvändes) – hade dessa människor en benägenhet att låta sig luras av en ledare som krävde blind tro och avfärdade all kritik.

Denna samling människor övertygades om att den karismatiska och närmast avgudade Norells teori om glömda sexuella övergrepp i barndomen ligger bakom i stort sett allt som händer en människa senare i livet och det kom att leda till Sveriges största rättsskandal i modern tid. När Quick i början av 90-talet märkte att han kunde få uppmärksamhet, terapi, kanske till och med kärlek och inte minst stora mängder narkotiska mediciner genom att hitta på historier om mord han begått insåg han att han kunde se fram emot en ljus framtid insvept i knarkdimmor. Hans fabulering fördes vidare till Margit Norell som anlitades av kliniken och blev handledare åt i stort sett all personal av betydelse. Den forskning som sade att terapi lätt kan framkalla falska minnen förkastades av alla inblandade till förmån för Norells teorier.

När Quick började yra om att han som fyraåring blev våldtagen av sin far, hunsad av sin mor och tvingades äta delar av en dödfödd bror och därför bar på ett förträngt trauma som ledde till att han tvingades våldta, mörda och äta pojkar och spara kroppsliga troféer så att han efterhand skulle kunna sätta ihop den dödfödde brodern anammades detta av hans terapeuter. Efterhand kom detta att utvidgas med teorin att Quicks mord var så bestialiska att de också måste förträngas och därmed måste resultera i nya mord.

In på scenen träder nu åklagaren Edward Christer van der Kwast som inser att Fallet Quick kan ge honom en karriär. Han tar hjälp av polismannen Seppo Penttinen, en man som enligt Josefsson är godtrogen nog att falla för sektens påståenden. Med hjälp av den ensidige försvarsadvokaten Claes Borgström, den i ingressen nämnde psykologiprofessorn och en hord scoopsugna journalister drog man igång en cirkus som resulterade i att Bergwall/Quick utan tekniska bevis dömdes för åtta av de trettionio mord han påstod sig ha begått i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan åren 1964 och 1993.

Vid det här laget – efter Hannes Råstams (1955– 2012) avslöjande journalistik i TV-dokumentärer och reportageboken Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare – vet alla att morden var fantasier. Mördaren har fått resning, andra mördare går fria. Hur kunde detta ha inträffat i ett land som tror sig vara civiliserat och hyllar lag och rätt?

Svaret finns med all säkerhet i Josefssons Mannen som slutade ljuga där författaren med omfattande grävarbete parat med list letat sig fram i psykologisektorns labyrinter. Det är inte enbart Bergwall/Quick som ljugit, det har också kretsen kring Norell och författare Josefsson själv. För att komma år sanningen påstår Josefsson att han tänker skriva en bok som hyllar Margit Norell och hennes gärning och då vill alla berätta.

Resultatet av denna bluff har blivit en intressant, spännande, skrämmande bok om fler monster än den monstruöse mördaren. Sekten kring Norell, som genom att uppfatta sig som hennes barn och blint trodde på hennes läror, lockade fram en Quick som kom att fungera som stoppkloss för de utredare som trodde på andra scenarier. Det värsta är kanske att flera av sektens medlemmar fortfarande är passionerade yrkesutövare. Risken finns alltså att det kan bli fler liknande historier i framtiden, kanske inte lika omfattande, men dock. Jag hoppas att det nu finns spärrar som hindrar oss från att få uppleva fler totalhaverier på så många plan som Josefsson blottlägger i Mannen som slutade ljuga.

KJELL E. GENBERG