Av Carol O’Connell
Killing critics 2008
Översättning Lisbet Holst
Voltaire Publishing 2008

Detta är den andra boken i serien om Kathleen (Kathy) Mallory, en onaturligt vacker polis, kladd enbart i märkeskläder. Hon är helt osannolik. Boken är 445 sidor tjock, och omslaget pryds av en blondin med en grovkalibrig revolver i handen, ett omslag som normalt skulle avskräcka mig. Boken har ett trevlig, knubbigt format, lätt att hålla i handen. Något positivt i övrigt har jag svårt att hitta.

Författaren är en för mig helt okänd storhet, ett ord som i mina ögon här innebär en enorm överdrift. Hårdkokt!! Det är så hårdkokt så det blir löjligt. Hemingway sas ju skriva hårdkokt ibland. Det han skrev är rena barnsagorna i jämförelse med detta.

Enligt baksidesfliken har O’Connell höjts till skyarna av bl a Val McDermid m fl. Jag har mycket svårt att förstå varför.

Första gången Mallory presenteras ”visste han med säkerhet att hon hade gröna ögon och om det var sant att ögonen är själens spegel så hade den här unga kvinnan inte någon”.
Vid ett tillfälle vill rättsläkaren Daily att han och Mallory ska ta en drink tillsammans. ”Hon stirrade alltså kallt på Daily ett ögonblick precis tillräckligt länge för att hans lem skulle krympa av kylan och hans testiklar dras upp i bukhåla i en vansinnig jakt på värme och överlevnad”.

Så håller det på. Intrigen är rörig och intresselös. Man bör dessutom nog ha läst den första boken för att hänga med. Konstkritik är huvudtemat, förutom en del mord, förstås.

Jag är antagligen åtskilliga decennier för gammal för att rätt uppskatta detta, kanske en yngre person skulle tycka att boken är bra.

Bokens engelska titel är “Killing Critics”. Hjälp!

OVE G SVENSSON