Av Monika Fagerholm
Bonniers 2012
ISBN 978-91-0-013266-8, 460 sid

Om författaren Monika Fagerholm i sina tidigare romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, ställde höga krav på läsarens förmåga att hänga med i textens vindlingar och att hålla reda på en stor skara personer, kräver hon nu ännu mer om man vill ta sig igenom historien om bl a Lola uppochner. Faktum är att persongalleriet har vuxit så mycket att Fagerholm denna gång tvingats upprätta ett digert register till vilket man måste återvända frekvent.

Den här gången har handlingen flyttats från det mörka, fuktiga inlandet till den ljusa kuststaden Flatnäs, där alla känner alla men ändå inte tillräckligt väl för att man ska slippa rykten och skvaller. De flesta personerna är välbeställda och bor i trevliga villor nere vid vattnet. Ett par systrar bor i en kvarn en bit därifrån och den äldsta av flickorna, Anita Bäck, sitter i rullstol och är sysselsatt med att lägga ett pussel på 22 000 bitar. Det är hon som äger trasdockan Lola uppochner, som i sin kropp gömmer hemligheter. Men Anita är inte romanens huvudperson även om hon från den högt belägna kvarnen har koll på det mesta som sker i Flatnäs. Egentligen har alla figurer i boken sitt alldeles egna revir att bevaka.

En morgon hittar tonårsflickan Jana Marton en ung man mördad i en sandgrop. Vem kan ha misshandlat och dödat Flemming Pettersson? Oron och misstänksamheten i den lilla staden sprider sig. De lokala polismännen, tvillingarna Berglund – man kommer osökt att tänka på Astrid Lindgrens konstaplar Kling och Klang – sätter igång en mordutredning. Nu ska man inte tro att det rör sig om en vanlig pusseldeckare, men mordhistorien ligger som en fond genom hela boken.

I Lola uppochner visar Monika Fagerholm prov på sin mångsidighet som författare och hon blandar högt och lågt, allvar och humor. Ett prov på den humoristiska sidan: Vattnet utmed vilket de rika bor i sina flotta hus med tillhörande bryggor och dyra båtar heter Skitviken. Hennes personteckning känns inte alltid trovärdig, men jag gissar att författaren har menat att det ska vara på det sättet. Några av figurerna är rena rama karikatyrer. Boken kunde ha varit väsentligt mindre till omfånget, men den repetitiva stilen Fagerholm använder sig av kräver ett visst utrymme. Enligt mitt tycke är Lola uppochner inte av samma höga klass som de två tidigare romanerna.

MONICA LINDSTRÖM

Monika Fagerholm. Foto Ida Pimenoff