Av Bertil Falk
BTJ Förlag 2008

På väggen i mitt arbetsrum hänger ett inramat ”tänkespråk” av författaren Gertrude Stein: ”Vem som helst kan kritisera, men vem som helst kan inte skapa.” Det är en för den damen ovanligt klar och tydlig mening.
I essäsamlingen Litterära solitärer berättar Bertil Falk om hennes och ett stort antal andra märkvärdiga författares litterära verk. En solitär är enligt honom en text som är enastående, spektakulär eller för honom av någon annan anledning omistlig upplevelse.

Och han vandrar genom årtusendena med början 500 före vår tideräkningsbörjan med de fragment som skrevs av dialektikens fader Herakleitos från Efesos, via isländska sagor och Rökstenens runor till vår tids skribenter som författat skrönor, science fiction och (1) deckare.

Till Gertrude Stein kommer han på sidan 129. Denna knasiga dam författade 1933 Alice B. Toklas självbiografi som nästan uteslutande handlar om Stein själv. För att slippa vara en kritiserande vem som helst och som en förklaring till epitetet knasig citerar jag hennes stil ur boken: Nästan alltihop ska bli som en fru har en kossa, en kärlekshistoria. Alltihop ska bli som en fru har en kossa, alltihop ska bli som en fru har en kossa, en kärlekshistoria. Begrip det den som vill. Själv funderar jag på att ta ner tänkespråket.

Falk behandlar sitt ämne lärt, kunnigt, med lätt överseende i vissa fall, med stor humor och ändå med respekt för skribenterna.

När Bertil Falk var redaktör för DAST Magazine pråmade han en hel del för en av sina novellskrivande favoriter, Sture Lönnerstrand (1919−1999), som var något av en främmande fågel på parnassen. Falk menar att han var först i Sverige att skriva sf men här ägnar han sig åt Lönnerstands poesi och den 1951 publicerade samlingen Den oupphörliga (Incestrala) blod-symfonin. Lönnerstrand levde på att skriva noveller men ville bli erkänd som poet, påverkad av tidsströmningar som surrealism, symbolism, religiös mystik och dadaism. Det han skrev var olikt allt annat som brukade publiceras i Sverige och för den skull borde han ha uppmärksammats med under sin livstid. Fast Falk erkänner också att en del av det Lönnerstrand skrev kan katalogiseras som pekoral.

Essäförfattaren är imponerad av James Joyce, men inte helt av den 1939 utkomna Finnegans Wake – historien om den döde som lever upp igen på sin egen likvaka (kortversionen) som är ohyggligt snårigt skriven med finessen att den sista meningen är organiskt sammanflätad med den första meningen. Joyce var vid det laget en kanoniserad kändisförfattare och Falk menar subjektivt – hela essäsamlingen är för övrigt djupt subjektiv – att om någon annan skulle ha försökt sälja texten hade den förpassats utanför förlagets lokaler till något dårhus.

Här finns berättelser om G. K. Chestertons Mannen som var Torsdag, en historia som flera anser vara en deckare, något som Falk vänder sig emot och förklarar varför. Men han har en deckare med i samlingen: pusseldeckaren Den ihålige mannen (1935) av John Dickson Carr (1906−1977), en man som skrev om ”omöjliga” brott.

Man brukar kunna definiera en människa  med hjälp av ”guilt by association” utifrån var personen har i sin bokhylla. I Bertil Falks fall tycks det omöjligt. Karlen har läst allt från urgammal poesi till modern science fiction, engelska kärleksromaner och det mesta däremellan. När han nu redogör för sina upplevelser – och urvalskriterier – är det fascinerande, personligt och, faktiskt, allmängiltigt.

KJELL E. GENBERG