Av Tomas Bresky
Ordfront 2008

Nu när socialdemokraterna börjar närma sig kommunisterna – Sahlins medverkan vid vänsterpartiets styrelsemöte nyligen – kan man dra sig till minnes den stora fiendskapen på 1950-talet. Då kämpade kommunister och socialdemokrater om arbetarsjälarna och trots att Sovjetunionen på den tiden var en stark makt låg den i underläge, var i stort sett avskydd av både politiska partier – utom då kommunisterna – och media. Marinspionen Hilding Andersson hade just gripits och dömts när den arbetslöse journalisten Fritjof Enbom, som skrivit för kommunisttidningen Norrskensflamman, vid en julmiddag i Aspudden, en förort till Stockholm, år 1951 berättade att han var chef för en spionring som gav Sovjetunionen information om svenskt försvar – i synnerhet anläggningarna i närheten av Boden. Hyresvärden kontaktade efter lite eftertanke myndigheterna.

Enbom och de personer han pekade ut som medhjälpare greps och genomgick hårda förhör. Ett 50-tal personer greps och ett tiotal häktades innan sju personer, bland dem Fritjof Enbom åtalades. Endast en av dem saknade anknytning till Sveriges kommunistiska parti.
Det hade gått sju år sedan Andra världskriget tog slut och världen var uppdelad i öst och väst i det som skulle bli bekant som kalla kriget. Winston Churchill myntade 1946 begreppet “järnridån”. I USA växte kommunistskräcken, inte minst med hjälp av senatorn Joseph McCarthy, och den smittade av sig ända till Sverige.

Det hade inte gått många månader sedan spionen Hilding Andersson, också han kommunist, blivit dömd för att ha gett  Sovjetunionen hemligt försvarsmaterial. När nu dessa kommunister i Enboms krets gripits var det inte så underligt att alla kommunister ansågs vara säkerhetsrisker. De var inte lojala med Sverige utan med Sovjetunionen.

Pressen försågs med detaljerade uppgifter om spionförhören och försökte alla vara först med  nya avslöjanden. Alla media – de var inte lika många som nu – beskrev Enbomsligan som oerhört farlig och allt byggde på uppgifter från åklagare Werner Ryhninger och hans folk. Inga tidningar ifrågasatte vad som sades från det hållet. Man kan gott påstå att de åtalade var dömda av allmänheten redan innan rättegången ens börjat. Ingen journalist tycktes ens fundera över att bevismaterialet var magert och att hela åtalet vilade på Enboms bekännelser.

De hårda domarna kom som ett brev på posten. Tre av de dömda – Fingal (Larsson) Lennelind, Hugo Gjersvold och Arthur Karlsson – kämpade sedan livet igenom för upprättelse och frikännande. 1974 försökte advokat Henning Sjöström få resning i affären, men misslyckades och samma år skrev professor Arne Trankell boken Chef för grupp Norr – en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget där Enbom framstår som mytoman. Boken negligerades eftersom Trankell ansågs vara kommunistsmittad.

Fast senare har till och med höga militärer ansett att Enboms påstådda spioneri knappast kan ha gett främmande makt något av värde. Många försvarshemligheter han påstått sig ha lämnat ut var redan publicerade i tidningsartiklar och redovisade på offentliga kartor.

1983 träffade journalisten Tomas Bresky Fingal (Larsson) Lennelind i Fällträsk utanför Råneå. Fingal dömdes till två års fängelse för spioneri och var utpekad av Fritjof Enbom – som tillsammans med Hugo Gjersvold fick livstid.

Enbom ville gärna vara till lags – och gärna känd som spion, det var ju trots allt en huvudroll. Han var egentligen en konstig prick. Det kom fram att Enbom saknade pass, men ändå påstod han att han kämpat i spanska inbördeskriget, att han lärt sig dansa hulahula på Tahiti, dit han åkt på partiets uppdrag, och att han i Holland lärt sig det landets språk.

Han sade sig ha haft kontakter på Sovjets ambassad i Stockholm. Den saken har aldrig motbevisats, men frågan är om Sovjetunionens underrättelsetjänst skulle ha samarbetat med Enbom som var en lite försupen mytoman.

I Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget har
TV-journalisten Tomas Bresky gjort en grundlig genomgång av fallet. Boken är bara den senaste ”återanvändningen”. Innan han skrev den gjorde han tre dokumentärer både för radio och TV. I början av 1990-talet kom den om Fingal Lennelind. Gjersvold ville också ha hjälp med att få upprättelse eftersom han ansåg sig vara oskyldigt dömd. Överstelöjtnant Stellan Bojerud på Försvarshögskolan hjälpte honom bevisa att uppgifter som Gjersvold påstods ha lämnat till Enbom då redan var känt material bland de utländska militärattachéerna.

År 2001, då  Hugo Gjersvold redan var märkt av sjukdom, författade Bresky och Bojerud en ny resningsansökan. Det tog fyra år för Högsta domstolen att meddela att ansökan lämnats utan bifall. Då var Gjersvold redan död.

Alla de dömda är nu döda men fortfarande springer media åklagares ärenden, kanske i tron att de gör rättväsendet en tjänst.

Ändå – i dag skulle knappast någon av de anklagade ha blivit dömda. Tidsandan är en annan men den är åter på väg att skifta. Tänk Georgien. Eller terrorbekämpningen efter 11 september 2001.

KJELL E. GENBERG