KEJSAREN. Gudarnas blod
Jun 13th, 2014 | By ansvarig | Category: 2014-06 juni, RecensionAv Conn Iggulden
Emperor. The Blood of Gods, 2013
Översättning Leif Jacobsen
Albert Bonniers förlag, 2014
ISBN 9789100136581, inb, 382 sidor
Bland historiens fixstjärnor verkar kejsar Augustus höra till de mer svårgestaltade. Han förekommer i åtskilliga romaner, filmer och tv-serier om romarriket, men oftast i skuggan av mer dramatiska personer som Julius Caesar, Kleopatra och Marcus Antonius. Till och med Augustus hustru Livia, omsusad av rykten om intriger och giftmord, har varit mer tacksam att fiktionalisera.
Ändå var det Augustus som verkligen gjorde skillnad, som det numera brukar heta. Det var han som i början av tjugoårsåldern etablerade det romerska kejsardömet och sedan styrde imperiet så hårt, effektivt och framgångsrikt i ett mer än ett halvsekel att han blev sinnebilden av kejserlighet och envälde.
Den engelske författaren Conn Iggulden avrundar nu en svit romaner om Julius Caesar med en berättelse om hur Augustus tar kontrollen över Rom efter mordet på den äldre släktingen och adoptivfadern Julius Casesar. Det är en berättelse som verkligen borde kunna ge svängrum för Augustus som kaxig, målmedveten yngling, lika besatt av det iskalla maktspelet som av ett brinnande begär att hämnas adoptivfadern.
Iggulden får med alla dessa dimensioner och lyckas skildra omgivningens förvåning över den unge mannens ambitioner och förmåga att uppfylla dem. För att göra kejsaraspiranten lite mänsklig låter Iggulden honom få hemliga epileptiska anfall vid några avgörande tillfällen. Ändå glider Augustus på nytt undan, som om han redan blivit ett vandrande monument. Istället lyckas Iggulden bättre med att levandegöra två ärrade kämpar som sugs in i romanens mordiska virvlar: Marcus Antonius (Julius Caesars lojala vän och Augustus medkrigare under en tid) och Brutus (den mördade kejsarens illojale vän som själv var med om att sticka ned honom).
Även i övrigt stannar romanen på halva vägen. Det är gott om vapenskrammel och skickligt skrivna stridsscener, men historien löper på lite av sig själv, till den på förhand givna slutpunkten. Iggulden vill inte riktigt lägga sig i genom att problematisera eller skapa spänning eller osäkerhet om förloppet.
Inte heller vill han fläcka ned de rustningsblanka pojkarna, männen och gubbarna som deltar i striderna med andra passioner än de som gäller makt och ära. Kan ens den marmorstele Augustus ha varit så kysk?
PÄR ALEXANDERSSON
Relaterade poster:
Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function wp_related_posts() in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php:22 Stack trace: #0 /home/dastnu/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include() #1 /home/dastnu/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/home/dastnu/pu...') #2 /home/dastnu/public_html/index.php(17): require('/home/dastnu/pu...') #3 {main} thrown in /home/dastnu/public_html/wp-content/themes/branfordmagazine/single.php on line 22