Av Curzio Malaparte
Kaputti 1944
Översatt av Viveca Melander
Albert Bonniers 2010

När den här boken kom första gången 1944 (på svenska 1948) hade jag knappt fått av mig blöjorna. Andra världskriget pågick fortfarande, men om det visste jag heller inget trots att min far fanns vid gränsen och visade omvärlden att den svenska beredskapen var god. Långt senare skulle denna del av historien komma att intressera mig, men det är först nu jag läst Malapartes Kaputt. Den uppburne italienske journalisten och författaren Curzio Malaparte (egentligen Kurt Suckert, och Malaparte betyder motsatsen till Bonaparte – den bra delen) följde tyska arméer i Östeuropa och Finland som korrespondent för Corriere della Sera åren 1939–1943. Han hade goda kontakter med ledande fascister i hemlandet Italien och därför välkomnades han som ”inbäddad” reporter hos axelmakternas styrkor.

Han bytte åsikt lite då och då i denna redogörelse om sina (med betoning på sina) upplevelser under kriget.  Han träffade de stora men var inte alltid överens med dem. Mussolini retade upp sig på honom så pass att han hamnade i fängelse. Han kom ut tack vare andra höga kontakter.

Kaputt är en titel som betyder trasig, allt har gått åt fanders. Det stämmer på sätt och vis också in på boken; det är svårt att stoppa in den i ett fack eftersom det på en och samma gång är en reseskildring, ett reportage, som hela tiden försöker likna en roman. Malaparte träffar på platser där striderna är överståndna och han beskriver det han ser på ett kusligt sätt. Judar (också flickor som hämtats från den lokala bordellen) arkebuseras av män som han nyss sett vandra förbi, lortiga och uttröttade. Han beskriver historien men det verkar samtidigt som han uppfinner den. Det påminner i vissa stycken lite om reportagen i Se och Hör. Han ger en ögonblicksbild av Majakovskijs död i Moskva, men man blir snart medveten om att han inte var med när det hände. Sensationsjournalistik! Tänker man ibland och läser ivrigt vidare.

Det är cyniskt och teatraliskt men samtidigt så intressant skrivet (och superbt översatt av Viveca Melander) att man fortsätter att läsa nästan i ett sträck. Jag säger nästan, eftersom boken är en tegelsten.

Han lyckas också dra slutsatser: långt innan kriget är slut fastslår han att Tyskland och dess ledare kommer att falla offer för sin egen blodtörst. Malaparte är en ståuppkomiker som vräker ur sig sanningar lika gärna som lögner för att få ett skratt eller åtminstone publikens beundran. Och han formulerar sig bättre än de flesta komiker jag lyssnat till.

Det lönade sig. Han blev rik, skaffade en bostad som blivit något av ett turistmål och hamnade till sist på ett 800 lires frimärke i hemlandet.

KJELL E. GENBERG