Av Julian Barnes
The sense of an ending 2011
Översättning Mats Hörmark
Forum 2012
ISBN 978-91-37-13720-9, inb, 191 sid

Det var en stundtals lätt kuslig känsla att läsa den här boken. Jämnårig med författaren håller jag med om huvudpersonens konstaterande att 60-talets fria sexliv (som det sägs numera) inte kom till alla och inte till alla platser då, kanske inte förrän på 70-talet.

Det finns ett antal likheter: också jag har som bokens huvudperson en dotter med en frånskild fru, en dotter som har samma namn och som har ett barn med samma namn. Och även mitt barn och barnbarn bor i London.

Den person som berättelsen kretsar kring, skolkamraten Adrian, har också en rad likheter med min bäste vän. Lyckligtvis finns också ett antal skillnader, annars skulle det ha blivit spöklikt.

Boken har två delar. I den första berättar huvudpersonen hur han minns skoltid, uppväxt, vänskaper och den första flickvännen, Veronica. Som han bröt med och som sedan började träffa Adrian, vilket fick till följd att deras vänskap upphörde. Men Adrian tog redan som ung sitt liv, och huvudpersonen funderar och tror sig förstå.

Då kommer del två: den nu pensionerade Tony Webster får från en advokat ett besked att han fått ett arv från sin forna flickväns mamma som nu avlidit. Dels en mindre summa (“blodspengar”), dels Adrians efterlämnade dagbok, som dock Veronica inte tycks vilja lämna ifrån sig. Men de träffas, han får en kopia av en sida ur dagboken och en kopia på det brev han skrev till Adrian efter det att han fått veta att denne börjat träffa Veronica.

Och sakta börjar han minnas mer, och inser att han inte mindes rätt, nu när han har dokument från den tiden. Vad gjorde han, hur var han själv. Har han sorterat sina minnen alltför väl, och går det att be om ursäkt och ångra sig. Kan man ändra sitt liv som det var då?

Och varför hade Veronicas mamma Adrians dagbok?

Både förlag och recensenter har nämnt thriller. Javisst, psykologisk thriller. Det är allt mer spännande, även för den som inte hittar så många likheter som undertecknad.

Och den är tät, engelska originalupplagan har bara 150 sidor. Det känns som om inte ett enda ord är onödigt trots författarens/berättarens sätt att då och då slira in på sidospår (känner jag igen hos mig själv).

Julian Barnes fick Man Booker-priset 2011 för den här boken. Han ha skrivit tio romaner och tre novellsamlingar tidigare, tre romaner och en novellsamling finns på svenska.

Jag vill läsa mer av honom.

LEIF-RUNE STRANDELL

Julian Barnes. Foto Alan Edwards