Av Anna Winberg
Ersatz Förlag, 2016
ISBN 978-91-87891-48-9. 105 sidor

Blå Jungfrun, ön i Kalmarsund, har i långliga tider ansetts var Blåkulla. Denna plats besöktes varje Valborg av häxor som inviterats dit av Djävulen för att bola med honom. Myten säger också att besökare inte bör ta med sig en sten från ön, den bringar olycka och gör att folk måste återvända och lämna igen stenen.

Det är mot denna mytomspunna backdrop som Anna Winberg – från Stockholm till Öland utflyttad författare med en tidigare roman bakom sig – berättar en stillsam, poetisk och sorglig men spännande historia om Martin som söker efter systern Annika som spårlöst försvann på Blå Jungfrun under ett besök där.

När svenska skrivande kvinnor närmar sig fantasygenren blir det annorlunda än i de flesta utländska romaner av samma typ. Kampen mellan ont och gott finns visserligen kvar men manifesterar sig inte i stora militära slag eller kampen mot drakar och demoner. Här är det de nordiska myternas väsen som spelar roll och historierna som berättas har oftast en vardaglig realism och mer mogen känslomässig styrka.

Huvudpersonen Martin – den ene, eftersom den försvunna Annika finns med i drömlika avsnitt – har studerat fenomenet Blåkulla och kunnat konstatera att kvinnor försvunnit på ett mystiskt sätt från ön och dess omgivningar genom åren. Hans syster är inte den enda och i sitt sökande tar han arbete som PR-man i kommunen som styr över Blå Jungfrun. Han lyssnar till systern som tycks tala till honom och på det viset skiljer han sig från föräldrarna som förlikat sig med det som hänt och flyttat så långt från havet som de kunnat. När boken kommer till sitt slut konstaterar Martin att de flesta gåtfulla försvinnandena tycks ha berott på drunkning.

Jag tyckte om den här berättelsen, sorgen, saknaden och all längtan nöp ta i mig. De känslor och händelser som beskrivs har flera lager, flera dimensioner.

ÅSA PETTERSSON