Av Tobias Barkman
Albert Bonniers 2009

I mars 1989 börjar en femton år lång mördarjakt på den, eller de, som kidnappat tioåriga Helén Nilsson i centrala Hörby, hållit henne inlåst och utnyttjat henne sexuellt för att slutligen dumpa henne som ett kolli i Bröd, strax utanför Tollarp.

Mordet blev traumatiskt för Hörbyborna och horder av potentiella gärningsmän avverkades de kommande åren i polismaskineriet. Det enda resultatet var att den ene efter den andre kunde avskrivas.

Tills förre spaningschefen i Kristianstad, Per-Åke Åkesson, mer eller mindre på eget bevåg efter att ha sidsteppats i samband med sammanslagningen av länskriminalen i Malmö och Kristianstad, satte sig att tröska igenom utredningen. Han hade helt enkelt ingenting annat att göra.

Helénmordet fram till dess upplösning är ramen kring vilken Sydsvenskanjournalisten Tobias Barkman vävt ett veritabelt idolporträtt av den karismatiske Per-Åke Åkesson. Det är också en väl vald avgränsning.

Under ledning av Åkesson klarades samtliga mord som han fick spaningsansvaret för upp. De mest uppseendeväckande är detaljerat beskrivna i boken.

Slutligen var Per-Åke Åkesson också ansvarig för gruppen som hittade tioåriga Helén Nilssons mördare i Vimmerby i Småland, om än på en ren slumpträff. Därefter kunde han gå i pension.

Även om man som jag har följt samtliga de här morden från början, som nyhetsreporter eller nyhetschef på Sveriges Radio i Kristianstad, så är det en överraskande skakande läsning som Barkman serverar utan krusiduller. Boken kallas för ”ett reportage” och det är just vad det är. En gedigen research ligger bakom boken.

Det inleds med Pernilla som slås ihjäl av sin sambo då hon vill lämna honom. Ett fall som var extra besvärligt då det fanns en potentiell mördare, men ingen kropp hittades under tre månader och således fanns heller inget mord.

Därpå följer morden på Ann-Sofie Nilsson och Malin Rönndahl, fortsätter med den 91-åriga kvinna som våldtogs och mördades i sitt hem i Träne, till den så kallade nattvandrarens överfall på Marie Johnsson och Carina Jönsson. Mannen som polisen var övertygade om hade blivit en seriemördare om han inte gripits i tid.

Det vimlar av namn i boken.

Många sår kommer att rivas upp. Barkman blundar inte för detaljerade beskrivningar av hur till exempel 18-åringen som dömdes för morden på de unga flickorna gång på gång släppte en stor sten över Malin Rönndahls ansikte och formligen krossade det i bitar.

Jag grunnar en del på den eviga frågan om namnpubliceringar.

På ett försättsblad poängterar författaren att vissa namn är fingerade. Men en svaghet är att han inte nämner vilka namn som är fingerade och jag funderar på efter vilka kriterier han valt att skydda vissa mördare, och inte andra.

Inga namn är ändrade vad gäller mordoffren.

Sannolikt är inte heller några namn fingerade på de poliser som figurerar i boken. Och det är ganska många. Barkman väjer inte för att namnge poliserna som anmälde Åkesson för mobbning och inte heller den polisman som valde att ta sitt liv under den här tiden. Varför självmordet överhuvudtaget refereras ifrågasätter jag.

Kritiken mot en del polischefer är hård. Och oemotsagd.

Även om boken är en partsinlaga, eller kanske bättre, som jag redan skrivit, ett idolporträtt av Per-Åke Åkesson och hans grupp, så är det en mycket intressant och initierad sammanställning av det våldsamma 90-talet i nordöstra Skåne. Ett stycke av vår lokala samtidshistoria.

Rent fruktansvärt är det när Barkman refererar polisens kartläggning av Hörbybor under tiden för Heléns försvinnande och i det lilla samhället hittar inte mindre än 20-talet män av tvivelaktig karaktär; kriminella, psykpatienter och uttalade pedofiler, i närheten av platsen för bortförandet.

Besvärande måste det också vara för Malmöpolisen som under samma tid som Per-Åke och hans grupp i Kristianstad löste alla sina mord samlade 62 olösta mord i en pärm utan att komma vidare på grund av, som det sägs, direkt undermåligt polisarbete.

PER ERIK TELL

Tobias Barkman. Foto Emil Malmborg