Av David Baldacci
Memory Man, 2015
Översatt av John-Henri Holmberg
Bokfabriken, 2015
ISBN 978-91-76290-32-3, 431 sidor

Baldacci är något av ett fenomen bland amerikanska spänningsförfattare. Sedan debuten 1996 har han fått ut trettio romaner och så gott som alla har blivit bestsellers. Han har en makalös fantasi – ibland tycker jag faktiskt att den kan vara alltför makalös – och även i Jakten på Amos Decker tycker jag att den på några ställen skjuter över målet, men i stort sett är det här en av hans bättre böcker. Det beror, skulle jag tro, på att här håller sig på en betydligt lägre politisk nivå än i många andra av romanerna.

Amos Decker är kriminalare i en småstad i Mellanvästern. En kväll kommer han hem och finner att hans hustru och den nioåriga dottern blivit slaktade av en okänd mördare. Överväldigad av sorg och vrede funderar han på att ta sitt liv, men ångrar sig och bestämmer sig för att ägna sitt liv åt hämnd.

Det går nästan ett och ett halvt år, Decker har lämnat poliskåren och morden är fortfarande ouppklarade. Hemmet är övergett, han bor på ett motell och försörjer sig någorlunda som privatdetektiv när han en dag får veta att en man erkänt morden. Det visar sig dock vara en falsk bekännelse. Så inträffar en skolmassaker: en maskerad man tränger sig in och dödar åtta människor, både lärare och elever och då det visar sig att det finns ett samband till morden på Deckers familj erbjuds han att delta i utredningen.

Decker är i sanning en ovanlig utredare. Som idrottsman fick han en gång en så kraftig smäll i huvudet att han för en kort stund dödförklarades, men efter ett tag hade synapserna i han hjärna kopplats om på ett exceptionellt sätt. Han minns allt han sett eller upplevt (därför heter originalet Memory Man – minnesmannen) och har en superb analytisk förmåga i en numera överviktig kropp. På sätt och vis är han en seriefigur, men Baldaccis manövrerande med honom får snart läsaren att tänka på annat. Till exempel på att mördaren börjar lämna meddelanden för att reta huvudpersonen och göra klart för honom att här finns ett brinnande hat. Lite otroligt, faktiskt, men låter man sig hänga med i storyn så blir det godtagbart. Och det gäller att hänga med. Det går nämligen undan i den vindlande, smarta och välbalanserade  intrigen.

BJÖRN ENMAN