Av Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och Michael Nystås
Kira Förlag 2013
ISBN 978-91-98-092-12-7, 372 sid

Det här är en sympatisk bok om en tydligen mycket sympatisk man, Hasse ”Kvinnaböske” Andersson (född 1948), en underhållare av en sort som numera är mycket utrotningshotad. Vid sidan av att vara musiker (det är som sådan han blivit känd i den samojediska del av Sverige som inte heter Skåne) har han också verkat som showarrangör, programledare, manusförfattare och skådespelare/revyartist. Hans musik har kallats både ”bonnarock” och ”skåntry”.  En gång var han till och med på listan över Sveriges sexigaste män men hans stora berömmelse kom med visan Änglahund.

Då hade han varit igång länge, redan som 8-åring stod han på scenen och sjöng för skolkompisar på hemmagjord engelska, han har uppträtt på Kiviks marknad 15 år gammal, men hade väl inte tänkt sig en karriär som musiker. I stället blev han särskollärare och jobbade i vården. Det var när han 1970 flyttade till byn Kvinnaböske som han bildade bandet med bynamnet som han fattat vad han egentligen ville göra. Första LP:n kom 1980 och på det andra albumet fanns låten Skomagare Anton som med sitt skånska countrystuk blev en minor hit även i landsdelarna norr om Smålandsgränsen. Sen kom megasuccén Änglahund och därefter var manegen krattad för den skäggige skåningen och hans kamrater. Andersson åstadkom publikrekord på publikrekord under 14 somrar i folkparkerna, gjorde musikaliska TV-serier, spelade barnteater och revy (bland annat hos Peter Flack i Örebro), och dubbade tecknad film. Efter en sejour i Värmland är han sedan 2011 återkommen till Skåne.

På senare tid har jag läst ett otal musikerbiografier och skillnaden mellan dessa och berättelsen om Kvinnaböske Andersson är milsvid. Här finns inga skrytsamheter om knark och groupies, det är till och med gräsligt glest mellan snapsarna. I stället handlar det mycket om vänskapen till andra artister, Alf Robertson, Östen Warnerbring, Gösta Linderholm, Kal P Dal för att nämna några, och om det slitsamma turnerandet som 1984 gjorde att han kollapsade.

Som bok betraktat är Jag har skrivit mina sånger inte så upphetsande vilket beror på att den bygger på intervjuer, mediebevakning, tidningsklipp och recensioner. Den som söker efter kontroversiella uttalanden eller stories om utkastade TV-apparater från hotellrum får leta förgäves. Detta beror på, tror jag, att Anderssons medförfattare, journalisten och dansbandsspecialisten Michael Nystås (bilden th), har Kvinnaböske som en av sina största idoler och uppenbarligen inte vill trampa på idoltårna.

I stället blir det en hel katalogaria av utvalda fakta. Man får en utförlig redogörelse för hur alla låtar och skivor kommit till, hur entreprenören Hasse Andersson fungerat i med- och motgång och hur han tänkt sig fortsättningen. För han har inte slutat uppträda och spela in musik trots att folk kan tro det eftersom det sällan står något om honom i rikstidningarna.

Det fungerar riktigt bra som motvikt till de drapor jag läst från hårdrockarnas värld.

KJELL E. GENBERG